Hellu sunshine

Alltså så mycket jag vantrivts på mitt jobb det sista. Bara mått dåligt av tanken. Och nu. nu hat jag ångest för att två möjligheter öppnat upp sig. Blivit erbjuden två jobb. Jag har så ont i magen. Alltså så ont. Inte för att lämna. Nä, det är bara sayonara bitches, men för att välja. Vad är rätt? Vad i helvete ska jag göra. Om en kvart ska jag göra samtalet och alla bara, gå på din magkänsla. Men jag har ingen magkänsla, jag har tappat den. Jag har bara ont i magen som fan. Och jag tror jag bestämt mig, men jag vet inte om det är rätt. Rätt för mig. Rätt för barnen. Och jag vill inte göra någon besviken. Jag tror jag går och kräks nu.

Gammal och rädd

Jag har en djup kris. Livskris. Mest handlar den om ålder. Jag tycker det är coolt att bli äldre och coolare och visare och allt det där, men det här med kroppens förfall och att livet bara blir kortare och slutet bara kommer närmare, det är hemskt. Jag är inte ung längre. Jag tittar pådrages ungdom och skakar på huvudet och smackar. Precis som alla generationer före mig har gjort. Jag tycker synd om de unga i dag. De opererar de ena och andra, sprutar upp läpparna, löshår, lösögonfransar, lösnaglar, spraytan. Ánkmunkar och uppspärrade ögon på facebookprofilerna. De lockar eller plattarvsitt köpta hår varje morgon. De svälter sig. De får inga jobb. De slåss, med knivar och skit. Skjutervarandra. Terroriserar varandra i klassrummet, i korridoren, på nätet. De smslånar. De lever i en så ytlig värld. Där alla måste vara snygga och smala. Tom i bollen är ok, bara du är retuscherat perfekt morgon, middag, kväll och natt. I den världen ska jag släppa mina barn. Och jag kommer inte kunna hjälpa dem, för jag kan inte deras värld. Jag vet inte hur den fungerar. När jag var fjortis fanns inget internet. Jag kunde inte googla makeup-tutourials. Jag var tvungen att försöka lära mig göra sotiga ögon med hjälp av bilder ur Veckorevyn. Anorexia fick man skaffa sig för egen maskin. Nu gjorde inte jag det. Varför vet jag inte, för större delen av min generation gjorde det. Vikten var inget problem för mig. Eller så förstod jag inte att den skulle vara ett problem. Davies ungdomar kanske inte är så tomma i bollen, för de förstår allihop att vikten ska vara ett problem. Mina älskade perfekta barn. Hur ska jag kunna skydda er? Hur ska ni kunna få vara oförstörda? Hur ska jag kunna låta er leva när bilar med gubbar åker runt skolorna och försöker locka in barn i dem, när kompisarna säger att ni är fula och dåliga, när ni blir skrattade åt, hånade och knuffade? När någon drar fram pistolen på festen? Blandar något i er dricka? Jag är så jävla rädd hela tiden. Jag vill finnas vid er sida för alltid. Jag vill att ni bär med er min kärlek i er jämt och för evigt. Vad ni en möter i livet, så snälla kom ihåg att ni är själva livet för mig. Jag älskar er för evigt och ännu mer.

Papa was a rolling stone

Alltså alla älskar mig inte. Min papas nya har alltid avskytt mig. Jag gjorde faktiskt inget, det var bara pure hate mot hela min existens från dag ett. Jag har mobbat en tjej en gång. Och jag har blivit ovän med två vänner. Jag tycker jag är ganska lättsam, bjuder på mig själv, är trevlig och låter alla vara med. Jag är dock inte särskilt intresserad av andra. Jag glömmer bort artighetsfraser och komplimanger som hur mår du och vad fin du var i håret. Men jag tränar på det. På jobbet är jag enkel att ha och göra med, jag har åsikter, men är alltid öppen för diskussioner och förslag. Jag skojar snällt med folk och ganska grovt med mig själv. Jag har aldrig varit i någon dispyt på jobbet. Jag menar alla måste vi vara där, ingen ska behöva känna sig ovälkommen. Men nu jobbar jag med en riktig räpa. Hen är egocentrisk, narcissisrisk, skrytsam och har ett överlägset sätt. Hen ser allt i svart och vitt, kan inte se något från något annat håll. Hen tycker hen är överlägsen och säger det. Hen klarar inte kritik. Då skriker hen som ett barn och springer hem och ringer till chefen. Hen är en riktig dramaqueen. Hen styr och ställer. Hen driver mig till vansinne. Jag har varit sympatisk och trevlig. Men nu har jag fått nog. Jag har kritiserat och kritiken har varit väl grundad. Hen hade inte svar på tal och hatar mig nu. För mig är det förbi. Det finns inga samtal eller försoningar kvar. Allt hen gör äcklar mig. Det har alltså gått för långt. Det är slut. Jag måste ha ett nytt jobb.

Forever Young med Alphaville

Allting är så ungt hela tiden. Det är årets nykomling, senaste trenden, lovande framtid, nobody puts baby in a corner, high school, mascarareklam. Och alla är så unga. Populärkulturen, media, reklam, mode. Det är bara kids. Bröna måste vara perky för att passa i topparna, frisyren ska vara fräsch, allting ska vara lent, ben, armar, ansikten. Konturerna ska bara synas på magen och kindbenen. Allt är ungt. Allt jag omger mig med är ungt. Det är bara jag som är gammal...och Hugh Hefner. Jag får väl bli Hugh då. Skaffa mig ett imperium och en grotto. Omge mig med friskt, nytt kött som är lent. Hur blir det att vara gammal när allt runt omkring är så ungt? När man bara har definierat sig med ungdom. Jag måste liksom omdefiniera mig. Reinventa mig och jag har inte ens fått några gråa hår än.

What fucking time is it?

Whazuup!? En liten livskris bara. Är ju typ mitt i livet, om jag nu får leva ett hyfsat normallångt liv. Det börjar närma sig halvlek. Hälften är gjort. Man kan skoja om det. För det går liksom inte att ta in på allvar. Ålderkrisen är total. Det är många faktorer som gör det. Jag ser ung ut och kan lätt passera som en twentysomething om jag vill. Och det är kul ibland. Låtsas vara ung och dum blir så mycket lättare när folk går på att man är det. Då blir det lite trovärdigare för en själv också. Ja, man vet ju där i bakhuvudet att man är en old hag, men kan låtsas som man inte är det. Lite som ett dagdrömmeri. Eller en repris av ungdom. Men nu då? Nu börjar åldern snart ta ut sin rätt och alla kommer se att jag är gammal. Jag kommer inte kunna fake it mer. Jag kommer inte kunna välja att uppfattas som 25 en kväll för det kommer synas på mig att jag inte är några jävla 25. Det kommer mer se ut som jag har en unge på 25. Det andra är just det här med ungar. Jag kan inte fatta att mina barnfödardagar är över. Swoosch, så var den tiden förbi och jag hann inte ens tänka eller reflektera över det. Det bara tog bara slut. Och ja, jag har väl några år kvar att skaffa kids på, men då blir jag en gammal morsa. Då kommer jag ha dagisungar när jag är långt över 40 och ha högstadieungar när jag fyller 50. Inget fel i det på så sätt, för andra alltså, men för mig. Fel, fel, fel. Jag är en ung hipp morsa i min värld. Fräsch, hot och typ inne. Jag förstår inte att jag aldrig varit någon särskilt ung morsa. Och att jag nu tvingas bli en uråldrigmorsa om jag skaffar numero tres kan jag inte begripa. Det går inte in i mitt huvud. Ej greppbart, helt enkelt. Och slutligen det här med livets allmänna förgänglighet. Livet är så kort. Så pyttelitet och går så jävla fort. Hur fan kan det göra det? Jag är, rätt och slätt och helt enkelt, på väg att bli gammal på riktigt. Det finns ingen återvändo. Inget jag kan göra. Jag är snart kärring och så är det bara. Fy fan vad hemskt det är. Jag kan inte med ord beskriva känslan. Men jag kommer se den i allas ögon. Blickarna kommer göra det omöjligt för mig att blunda. Jag är gammal. Jag är gammal. Herregud, jag är för gammal för att vara 20 år, för gammal för att bo ihop med kompisar och festa tre dagar i veckan, för gammal för att skaffa barn. Barndomen har jag sörjt. Att den är förbi har långsamt under årens lopp sjunkit in i mig. Sorgen och saknaden efter den har minskat, men finns ändå där då och då. Jag kommer aldrig ligga i mina nymanglade pink panter lakan och lyssna på mammas steg i lägenheten någon mer gång. Någonsin ever. Jag kommer inte ha nyckel kring halsen och äta bananyoghurt vid köksbordet medan mamma fixar middag. Jag kommer aldrig vara ett barn igen. Jag kommer aldrig vara tonåring igen. Och nu kommer jag aldrig vara ung igen heller. Första barnet födde jag för längesen. Jag kommer aldrig vara nybliven mamma för första gången igen. Småbarnsåren är snart förbi och jag är gammal. Troligtvis kommer jag inte få fler barn. Det är ett avslutat kapitel med liggvagnar, mammagrupper och långa föräldraledigheter. Jag är för gammal för allt: pink panter-lakan, hultsfredsupa och mammagrupper. Vad har jag kvar i livet? Det är ingen som vet. Men det är ett faktum att jag med största sannolikhet, om jag är lyckligt lottad, börjar jag närma mig halvlek i lilla, lilla, korta liv. Fy fan, säger jag bara, f y i h e l v e t e t e s f a n!

När ditt öde blev att flyta med och tiden rann ifrån dig är titeln på mina memoarer som troligtvis kommer ges ut närmare aldrig.

Hej! Det känns mycket trevligt att jag har en så stark fanbase, trots mitt mycket sporadiska bloggande. Thanks Pea! Ok, mitt liv är så himla enkelt och bekymmerslöst så jag skapar problem. Mina största just nu, förutom My hopletas disare to learn to varpen diem är 1. Mitt jobb. Måste ha ett nytt. Vill helst ha ett enkelt, där man kan styra sina arbetstider och tjäna hyfsat med pengar. Skulle gärna vilja ha lite status också. Har fått en längtan efter r e s p c t, mitt babtface och min bimbovoice gör så att jag inte tas på allvar. Jag är typ en korkad 22-åring i arbetsgivarnas ögon. Fast jag egentligen är en mogen kvinna med mycket vishet och livserfarenhet under bältet. Under bältet, åh yeah. Skoja. 2. Jag har hemproblem. Alltså jag kan inte förklara det riktigt. Jag kan absolut inte förklara varför jag är så fixerad. I sju år har detta upptagit mina tankar. Jag bor på fel ställe. Det är fel att bo här. Mina barn ska inte växa upp här. De skulle inte gå på den här förskolan och skolan. Vi skulle leva där, därborta vid de fina träden och gatorna som är hemma. Det gick fel nånstans, jag gjorde fel och nu lever vi i ett paralelluniversum och åren bara går. Och ungarna trivs och tror detta är hemma. Men de har ju så fel. Det var inte här de skulle växa upp. Och du ba; men hade det varit bättre där? Kan ni ha det bättre än ni har det? Ni är lyckliga! Och jag ba; Ja, ja, ja, JA! jag vet! Jag vet inte vad grejen är. Jag vet bara att det blev nåt error där, med yrke och boende. Jag tog inte kontroll. Jag var inte målmedveten. Jag bara jamsade med. Lät livet driva fritt och bara haka på och flöt iväg. Nästa gång ska jag vara så målmedveten. Bara liksom bestämma mig som 4-åring, staka ut allt och spara i aktier. Nåväl. Eller förresten. En sak till. Jag skaffade aldrig det där tredje barnet heller. Det jag bestämde mig för att jag skulle när jag gick i nian. Åren gick för fort och jag hann inte med. Så det blev ingen lillebror. För det var det det skulle bli. En lillebror. Eller från början skulle det bli två brorsor och en sladdisyrra. Men nu nu blev det lite runtrört. Huller om buller. Ja, lite så som allting blev faktiskt. Kanske tog det skruv åt helt fel håll redan då på högstadiet. Då River dog. Jag bestämde mig någon gång i slutet på 80-talet att jag skulle åka till USA och gifta mig med honom. Det var liksom mitt öde. Så dog han. Och mitt öde gick åt skogen. Borde skaffat mig ett nytt öde, men orka. Men orka, det är min melodi. Som nu, jag måste sova. Har ett tag nu, ärligt talat är det nog i närmare tre år, gett mig själv ett löfte varje morgon. Ikväll ska jag lägga mig i tid. Och så gör jag aldrig det. Jag är så himla opålitlig och vem ska man liksom lita på när man inte ens kan lita på sig själv? Har aldrig lagt mig i tid. Eller max fem gånger, på över 900 tillfällen att göra det. Hello My namne is Orka, Men orka and i've got à license to...not sleep ever. Platsar i vilken vampyrserie som helst. Och nu bara bla bla bla bla bla. Gå och lägg dig för helvete. God natt.

Tjugohundratretton

Sådär ja, nytt år. Har faktiskt varit på bra humör. Ägnat julledigheten till att rensa ut skit. Och skit har jag en jävla massa av. Typ tshirtar från 1993. Gamla parfymer. Papper. Borstar. Kludd. Fan och hans moster. Varit så duktig. Men idag är jag bitter igen. Är det för att jag snart ska tillbaka till jobbet? Måste ha ett nytt jobb. Är iallafall sur på allt. Allt är så jobbigt. Vill helst ligga ensam och titta på En plats i solen. Men det går icke. Nytt år och nya tag då. I år ska jag: Skaffa mig ett annat jobb. Komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Bli stark och vältränad. Börja umgås. Bjuda på middagar. Eller nä förresten. Det orkar jag bara inte med. Det får räcka med umgås. Tänka på andra. Lära mig koppla av. Vara snäll mot mina barn. Ha tålamod. Försöka klura ut hur jag kan få tag på ca 2 miljoner kronor. Fast förstås, det viktigaste är att vi mår bra. Barnen och jag. Mamma och babydaddyn. Att vi är friska. Det är det viktigaste och det är egentligen min enda önskan! Duett är året då jag blir gammal på allvar. Det är jag modig över. Livet går så fort. För fort. Alldeles för jävla fort. Jag hinner inte med. Ett friskt och lugnt år önskar jag oss. Ebbe, min stora känsliga kille. Börjar bli stor på allvar. Jag önskar honom ett lyckligt år. Ett år fullt av vänner och skratt. Roligheter och värme. Och Lilla, den trotsiga lilla ungen. Jag önskar henne ett år fullt av lek och kärlek. Jag hoppas de vet hur älskade de är. De är allt. Mina barn, det finns på riktigt inga ord som kan beskriva mina känslor för dem. De gör mig bananas med sin trots och sitt gnäll. Men ger mig samtidigt den största lyckan. Mitt hjärta slår hårt och oregelbundet på kvällen. I år ska jag ta hand om mitt hjärta och mina hjärtan. Så friskt nytt år på dig! 2013, nu kör vi.