Papa was a rolling stone

Alltså alla älskar mig inte. Min papas nya har alltid avskytt mig. Jag gjorde faktiskt inget, det var bara pure hate mot hela min existens från dag ett. Jag har mobbat en tjej en gång. Och jag har blivit ovän med två vänner. Jag tycker jag är ganska lättsam, bjuder på mig själv, är trevlig och låter alla vara med. Jag är dock inte särskilt intresserad av andra. Jag glömmer bort artighetsfraser och komplimanger som hur mår du och vad fin du var i håret. Men jag tränar på det. På jobbet är jag enkel att ha och göra med, jag har åsikter, men är alltid öppen för diskussioner och förslag. Jag skojar snällt med folk och ganska grovt med mig själv. Jag har aldrig varit i någon dispyt på jobbet. Jag menar alla måste vi vara där, ingen ska behöva känna sig ovälkommen. Men nu jobbar jag med en riktig räpa. Hen är egocentrisk, narcissisrisk, skrytsam och har ett överlägset sätt. Hen ser allt i svart och vitt, kan inte se något från något annat håll. Hen tycker hen är överlägsen och säger det. Hen klarar inte kritik. Då skriker hen som ett barn och springer hem och ringer till chefen. Hen är en riktig dramaqueen. Hen styr och ställer. Hen driver mig till vansinne. Jag har varit sympatisk och trevlig. Men nu har jag fått nog. Jag har kritiserat och kritiken har varit väl grundad. Hen hade inte svar på tal och hatar mig nu. För mig är det förbi. Det finns inga samtal eller försoningar kvar. Allt hen gör äcklar mig. Det har alltså gått för långt. Det är slut. Jag måste ha ett nytt jobb.

Forever Young med Alphaville

Allting är så ungt hela tiden. Det är årets nykomling, senaste trenden, lovande framtid, nobody puts baby in a corner, high school, mascarareklam. Och alla är så unga. Populärkulturen, media, reklam, mode. Det är bara kids. Bröna måste vara perky för att passa i topparna, frisyren ska vara fräsch, allting ska vara lent, ben, armar, ansikten. Konturerna ska bara synas på magen och kindbenen. Allt är ungt. Allt jag omger mig med är ungt. Det är bara jag som är gammal...och Hugh Hefner. Jag får väl bli Hugh då. Skaffa mig ett imperium och en grotto. Omge mig med friskt, nytt kött som är lent. Hur blir det att vara gammal när allt runt omkring är så ungt? När man bara har definierat sig med ungdom. Jag måste liksom omdefiniera mig. Reinventa mig och jag har inte ens fått några gråa hår än.

What fucking time is it?

Whazuup!? En liten livskris bara. Är ju typ mitt i livet, om jag nu får leva ett hyfsat normallångt liv. Det börjar närma sig halvlek. Hälften är gjort. Man kan skoja om det. För det går liksom inte att ta in på allvar. Ålderkrisen är total. Det är många faktorer som gör det. Jag ser ung ut och kan lätt passera som en twentysomething om jag vill. Och det är kul ibland. Låtsas vara ung och dum blir så mycket lättare när folk går på att man är det. Då blir det lite trovärdigare för en själv också. Ja, man vet ju där i bakhuvudet att man är en old hag, men kan låtsas som man inte är det. Lite som ett dagdrömmeri. Eller en repris av ungdom. Men nu då? Nu börjar åldern snart ta ut sin rätt och alla kommer se att jag är gammal. Jag kommer inte kunna fake it mer. Jag kommer inte kunna välja att uppfattas som 25 en kväll för det kommer synas på mig att jag inte är några jävla 25. Det kommer mer se ut som jag har en unge på 25. Det andra är just det här med ungar. Jag kan inte fatta att mina barnfödardagar är över. Swoosch, så var den tiden förbi och jag hann inte ens tänka eller reflektera över det. Det bara tog bara slut. Och ja, jag har väl några år kvar att skaffa kids på, men då blir jag en gammal morsa. Då kommer jag ha dagisungar när jag är långt över 40 och ha högstadieungar när jag fyller 50. Inget fel i det på så sätt, för andra alltså, men för mig. Fel, fel, fel. Jag är en ung hipp morsa i min värld. Fräsch, hot och typ inne. Jag förstår inte att jag aldrig varit någon särskilt ung morsa. Och att jag nu tvingas bli en uråldrigmorsa om jag skaffar numero tres kan jag inte begripa. Det går inte in i mitt huvud. Ej greppbart, helt enkelt. Och slutligen det här med livets allmänna förgänglighet. Livet är så kort. Så pyttelitet och går så jävla fort. Hur fan kan det göra det? Jag är, rätt och slätt och helt enkelt, på väg att bli gammal på riktigt. Det finns ingen återvändo. Inget jag kan göra. Jag är snart kärring och så är det bara. Fy fan vad hemskt det är. Jag kan inte med ord beskriva känslan. Men jag kommer se den i allas ögon. Blickarna kommer göra det omöjligt för mig att blunda. Jag är gammal. Jag är gammal. Herregud, jag är för gammal för att vara 20 år, för gammal för att bo ihop med kompisar och festa tre dagar i veckan, för gammal för att skaffa barn. Barndomen har jag sörjt. Att den är förbi har långsamt under årens lopp sjunkit in i mig. Sorgen och saknaden efter den har minskat, men finns ändå där då och då. Jag kommer aldrig ligga i mina nymanglade pink panter lakan och lyssna på mammas steg i lägenheten någon mer gång. Någonsin ever. Jag kommer inte ha nyckel kring halsen och äta bananyoghurt vid köksbordet medan mamma fixar middag. Jag kommer aldrig vara ett barn igen. Jag kommer aldrig vara tonåring igen. Och nu kommer jag aldrig vara ung igen heller. Första barnet födde jag för längesen. Jag kommer aldrig vara nybliven mamma för första gången igen. Småbarnsåren är snart förbi och jag är gammal. Troligtvis kommer jag inte få fler barn. Det är ett avslutat kapitel med liggvagnar, mammagrupper och långa föräldraledigheter. Jag är för gammal för allt: pink panter-lakan, hultsfredsupa och mammagrupper. Vad har jag kvar i livet? Det är ingen som vet. Men det är ett faktum att jag med största sannolikhet, om jag är lyckligt lottad, börjar jag närma mig halvlek i lilla, lilla, korta liv. Fy fan, säger jag bara, f y i h e l v e t e t e s f a n!

När ditt öde blev att flyta med och tiden rann ifrån dig är titeln på mina memoarer som troligtvis kommer ges ut närmare aldrig.

Hej! Det känns mycket trevligt att jag har en så stark fanbase, trots mitt mycket sporadiska bloggande. Thanks Pea! Ok, mitt liv är så himla enkelt och bekymmerslöst så jag skapar problem. Mina största just nu, förutom My hopletas disare to learn to varpen diem är 1. Mitt jobb. Måste ha ett nytt. Vill helst ha ett enkelt, där man kan styra sina arbetstider och tjäna hyfsat med pengar. Skulle gärna vilja ha lite status också. Har fått en längtan efter r e s p c t, mitt babtface och min bimbovoice gör så att jag inte tas på allvar. Jag är typ en korkad 22-åring i arbetsgivarnas ögon. Fast jag egentligen är en mogen kvinna med mycket vishet och livserfarenhet under bältet. Under bältet, åh yeah. Skoja. 2. Jag har hemproblem. Alltså jag kan inte förklara det riktigt. Jag kan absolut inte förklara varför jag är så fixerad. I sju år har detta upptagit mina tankar. Jag bor på fel ställe. Det är fel att bo här. Mina barn ska inte växa upp här. De skulle inte gå på den här förskolan och skolan. Vi skulle leva där, därborta vid de fina träden och gatorna som är hemma. Det gick fel nånstans, jag gjorde fel och nu lever vi i ett paralelluniversum och åren bara går. Och ungarna trivs och tror detta är hemma. Men de har ju så fel. Det var inte här de skulle växa upp. Och du ba; men hade det varit bättre där? Kan ni ha det bättre än ni har det? Ni är lyckliga! Och jag ba; Ja, ja, ja, JA! jag vet! Jag vet inte vad grejen är. Jag vet bara att det blev nåt error där, med yrke och boende. Jag tog inte kontroll. Jag var inte målmedveten. Jag bara jamsade med. Lät livet driva fritt och bara haka på och flöt iväg. Nästa gång ska jag vara så målmedveten. Bara liksom bestämma mig som 4-åring, staka ut allt och spara i aktier. Nåväl. Eller förresten. En sak till. Jag skaffade aldrig det där tredje barnet heller. Det jag bestämde mig för att jag skulle när jag gick i nian. Åren gick för fort och jag hann inte med. Så det blev ingen lillebror. För det var det det skulle bli. En lillebror. Eller från början skulle det bli två brorsor och en sladdisyrra. Men nu nu blev det lite runtrört. Huller om buller. Ja, lite så som allting blev faktiskt. Kanske tog det skruv åt helt fel håll redan då på högstadiet. Då River dog. Jag bestämde mig någon gång i slutet på 80-talet att jag skulle åka till USA och gifta mig med honom. Det var liksom mitt öde. Så dog han. Och mitt öde gick åt skogen. Borde skaffat mig ett nytt öde, men orka. Men orka, det är min melodi. Som nu, jag måste sova. Har ett tag nu, ärligt talat är det nog i närmare tre år, gett mig själv ett löfte varje morgon. Ikväll ska jag lägga mig i tid. Och så gör jag aldrig det. Jag är så himla opålitlig och vem ska man liksom lita på när man inte ens kan lita på sig själv? Har aldrig lagt mig i tid. Eller max fem gånger, på över 900 tillfällen att göra det. Hello My namne is Orka, Men orka and i've got à license to...not sleep ever. Platsar i vilken vampyrserie som helst. Och nu bara bla bla bla bla bla. Gå och lägg dig för helvete. God natt.

Tjugohundratretton

Sådär ja, nytt år. Har faktiskt varit på bra humör. Ägnat julledigheten till att rensa ut skit. Och skit har jag en jävla massa av. Typ tshirtar från 1993. Gamla parfymer. Papper. Borstar. Kludd. Fan och hans moster. Varit så duktig. Men idag är jag bitter igen. Är det för att jag snart ska tillbaka till jobbet? Måste ha ett nytt jobb. Är iallafall sur på allt. Allt är så jobbigt. Vill helst ligga ensam och titta på En plats i solen. Men det går icke. Nytt år och nya tag då. I år ska jag: Skaffa mig ett annat jobb. Komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Bli stark och vältränad. Börja umgås. Bjuda på middagar. Eller nä förresten. Det orkar jag bara inte med. Det får räcka med umgås. Tänka på andra. Lära mig koppla av. Vara snäll mot mina barn. Ha tålamod. Försöka klura ut hur jag kan få tag på ca 2 miljoner kronor. Fast förstås, det viktigaste är att vi mår bra. Barnen och jag. Mamma och babydaddyn. Att vi är friska. Det är det viktigaste och det är egentligen min enda önskan! Duett är året då jag blir gammal på allvar. Det är jag modig över. Livet går så fort. För fort. Alldeles för jävla fort. Jag hinner inte med. Ett friskt och lugnt år önskar jag oss. Ebbe, min stora känsliga kille. Börjar bli stor på allvar. Jag önskar honom ett lyckligt år. Ett år fullt av vänner och skratt. Roligheter och värme. Och Lilla, den trotsiga lilla ungen. Jag önskar henne ett år fullt av lek och kärlek. Jag hoppas de vet hur älskade de är. De är allt. Mina barn, det finns på riktigt inga ord som kan beskriva mina känslor för dem. De gör mig bananas med sin trots och sitt gnäll. Men ger mig samtidigt den största lyckan. Mitt hjärta slår hårt och oregelbundet på kvällen. I år ska jag ta hand om mitt hjärta och mina hjärtan. Så friskt nytt år på dig! 2013, nu kör vi.

You know me, it's me who do not know me

Funderar mest på en ny karriär. Men vad? Målare? Nä, orkar nog inte med jargongen. Och det är nog fasligt tråkigt. Ingenjör? Men jag är så himla dålig på matte. Fattar inte abstrakta saker. Förstår inte heller poängen med att räkna ut saker. Kan inte koppla matte till något verkligt. Så jag vet inte vad jag vill bli när jag är stor. Och möjligheterna känns små. Har lånat för mycket på CSN redan nu. Har inte pengar att köpa en utbildning för. Det jag vet är att jag vill jobba hemifrån, eller inte jobba alls. Jag vill jobba stenhårt många, många timmar i sträck och sen slappa i många, många timmar. Vill bli uppslukad av något. Som man kan göra hemifrån och som man tjänar sjuka pengar på. Eller sjuka behöver de inte vara. Först måste det vara mycket, så jag kan köpa mig mitt drömhus. Sen räcker det med sådär lagom. Att man kan resa nångång. Till New york, London och stranden. Och gå på bio ibland. Köpa en soffa. Ett halsband. Ett doftljus. Utan att behöva bända och vrida. Släng in nån cafelunch i veckan också. Och så jag kan spara till mina barn. Ungefär så. Sen vore det praktiskt att utveckla pälsdjursallergi. Fast det hör ju inte hit. Att jag hade råd med hunddagis. Eller Cesar Milan. Jag äter galna mängder choklad och funderar på karriär. Och gamla morsor, alltså om att skaffa barn på äldre dagar. Jag bryr mig inte om andras ålder men om min. Om man är barnlös kan man lätt skaffa barn vid 42. Då har man vilar upp sig i 42 år. Men när man är sliten och härjad. Med hjärtklappning och snurrisnurr i planeten mest hela tiden. Då är det nog dumt. Då är det liksom sista spiken. Det som gör en totalt banans. Tänker fortfarande på det här med fler barn. Jag orkar inte. Vill inte. Vill helst leva barnfri en vecka och kolla på Nyhetsmorgon i fred. En vecka utan nattningar och rumptork. Så liksom varför börja om? Varför driva mig själv till bananamosad hjärna och kropp. Ändå liksom, är redan lite för gammal. Kan kiskom inte fatta att det gick såhär fort. Livet alltså. Vill inte ena förstå det. För en grubblare som jag behöver tid. Den här högst väsentlig. Jag gör inte spontanitet. Jag ältar och funderar, väger för och emot, kommer inte till kritan. Fattar jag beslut ältar jag om det var rätt i åratal, alltså åratal. Ett decennium kan lätt glida förbi medans jag sitter med pannan i djupa veck, eller inte djupa. I min släkt får vi inte djupa veck, inte ens rynkor faktiskt. Inte före 45 ivarjefall. Funderar alltså med min obotoxierade panna i tunna veck och swipp så har 10 år passerat. Det värsta är att jag är lat. Visste jag att jag kunde knyppla någon kudde och den skulle bli the shit och årets julklapp skulle jag göra det. Men det här med att kämpa i motvind utan utlovad succé och pengahög. Gör att jag bara funderar runt, runt och kommer inte någonstans. Jahapp, frågor på det. En frågestund alltså, som vilken storbloggare som helst. Och slutligen. Sova. Denna hets jag känner för det. Borde lägga mig med barnen. Jag har levt mer en ett halvt decennium på existensminimum när det gäller sömn och ändå kan jag inte slita mig och gå och sova. Jag måste leva tänker jag. Så lite tid, så mycket liv jag vill leva. Har kopplat ihop mitt hiskeligt temprament och min korta stubin med sömnbrist. Men ändå gör jag inget åt det. Vill tydligen leva ett liv som en arg zombie, som inte orkar nåt, som bara längtar till kvällen och lovar sig själv sömn. Men det är bara lögner.

Den är min. Det står ju mitt namn på.

Har hittar mitt hus! Och det ligger på min gata. I mitt område. Alltså där jag skulle ha bott. Älskar varje del av huset. Det är högt. Det har en fantastisk veranda. Köket och badrummen är hiskeligt fula. Men den lilla balkongen. Och grinden. Och trädgården. Och burspråket. Och trappan. Och källaren. Och vinden. Och verandan. Sa jag verandan? Och min gata. Har tittat på fler hus här förut. Det är min gata. Huset längst ner på gatan har jag fantiserat om i mer än 15 år. Det är litet, för litet nu, och vingligt men vackert. Det är min gata. Den heter till och med samma som jag. Det här huset är mitt hus. Det är mitt öde. Det enda som står mellan mig och mitt öde är några miljoner kronor. Några miljoner bara. Liksom det är inte mer. Några miljoner behöver jag till nästa vecka. Alla sover nu. Mitt på dagen. Feber. Och jag drömmer om mitt hus. Om ett liv där. Jag skulle inte vara trött. Bara jobba litegrann. Kanske skaffa en bebis till. Sitta på verandan och gunga. Pussa mina barn. Äta hallongrottor. På kvällen skulle jag sitta där med min man, lyssna på snoop och ta en cigg. Det ösregnar. Jag är trött. Och ska jobba ihjäl mig. Jag ska typ jobba dag och natt fram till mitten på december och inga pengar kommer jag tjäna. Eller ja, så få små slantar så de knappt räcker till en ny iPad. Det är vad jag ska göra. Det är så mitt liv ser ut. Och jag vill bara byta jobb. Och flytta. Och nu har barnen börjat trivas så bra. De älskar förskolan och skolan och vännerna på gatan. Och jag vill flytta. Och jag får dåligt samvete. För jag är egoist. Fast kommer de ha det bra hör i längden? De kanske skulle få det bättre där. På gatan som ropar mitt namn. Nu ska jag sluta drömma. Börja hänga tvätt. Och leva det liv jag har. Och det är jävligt fint. Det är det. Det är det. Det är bar jag som håller på. Och ältar.