Kortfattad

Idag säger jag blä. Blä!

Titta in och titta ut

Imorgon tänker jag, då slänger jag fram adventsstjärnor och stakar. Jag brukar alltid göra det fredagen innan första advent. I år skiter jag i det. Jag vill bara ha det gjort. Sen har jag också tänkt mycket på vår gamla lägenhet, vår urgamla alltså. Tvåan där vi levde i sju år. Den var verkligen hemma. Jag drömmer om den ofta. Visst den var sliten och toaletten var sunkig. Men den var trygg. Den var hemma. Varför flyttade vi tänker jag ibland. Och det var ju barnet. Det första barnet som gjorde det. Och nu, två barn där, hade bara varit kaos.

Barnen alltså. Jag älskar dem så mycket så hjärtat går sönder. Orden räcker inte till för att beskriva den kärleken. Den är en kraft som rasar och bubblar och skriker i mig hela tiden och ibland överväldigar den mig. Så jag vill gråta. Eller äta upp dem. De är finast, du skulle se dem. De är guld och diamanter, sol och glass, enhörningar och rosa ballonger. De är störst. Och kärleken är universum och evighet.

Sen tänker jag att jag borde gå ut och gå lite. Få lite ljus. Det är så mörkt. Det är så tråkigt att gå i kvarteren här. Här är det fula villor och ännu fulare höghus, fula skogsdungar, tunnlar och Statoil. Då börjar jag tänka på gamla lägenheter igen. Och gamla kvarter. Fina hus, fina skogsdungar, parker och snygga gardiner hängde i alla fönster.

Imorgon får våra fönster bli jul och så håller vi tummar och tår att det blir en fin en. Och det blir det, även om vi så skulle spy i kors som förra året, bara alla mina viktigaste människor i världen är här.

What's new pussycat?

Ligger i den där soffan igen. Själv. Isolerad. Läser bloggar. Just nu är jag totalt anti alla nyblivna morsor i mediebranchen som bloggar om sina halvårsbebisar. Så tråkiga de bloggarna blivit. Bara bilder på bebisen och bebisen hit och bebisen dit. Jag var ju också sådär när jag fick barn, blogga unge helatiden. Alltså ge ungen personlighet och karaktärsdrag som en dregglande människa som inte kan fokusera blicken knappast kan ha, så tröttsamt. Boring. Att jag känner så, är det ett tecken på att den tiden är över för mig? Bebistiden. Att jag identifierar mig inte längre som en bebbemama, lever inte i den verkligheten och intresserar mig inte för den heller. Fast, då är det konstigt att jag intresserar mig för bloggar skrivna av barnfria brudar som typ bor i London, dricker för många drinkar, äter långa middagar och träffar nya människor. För det där livet, det borde ju vara än mer avlägset en bebislivet.

Nu ska jag umgås lite med Gordon Ramsey och tänka imorgon är en ny dag. Och den kanske blir riktigt bra.

Tiden den går

Vad fort det går. Nästa helg är det advent. Det finns så mycket jag skulle vilja fixa och en del jag måste fixa. Idag har varit skit. Det är ett steg fram och tvåhundra tillbaka. Ligger ensam i soffan. Jag gör det mycket nu. Jag trodde jag skulle gilla det, men jag gör det inte. Småråttorna är med världens bästa mamma och tittar på när juleljusen tänds. Så skulle de fika också. Så skulle jag varit med också. Men här ligger jag. Isolerad. Ensam. Sönder. I mörkret och ba, va fan är det som har hänt? Va fan är detta? Hur fan blev det såhär? Mitt hjärta går verkligen ut till kroniskt sjuka människor nu. Vilket jävla helvete. Ett sketet, smutsigt, stinkande, äckligt, smutsigt jävla helvete är vad det är.

Trädgården är inte städad. Jag skulle vilja plantera något vintrigt i krukorna utan för dörren. Jag vill planera glöggkväll och kalas. Vi har inbjudningar till julfester. Det är den där tiden nu. Den där stressiga, men mysiga. Den som avslutas med sockerchock och ont i magen i soffan med de finaste. Efter all stress, fester, middagar och kvällar hit och dit. Nyss var det midsommar. Bara någon dag efter blev jag sjuk och missade hela sommaren. Låg ensam i sängen eller kämpade med att försöka vara med, typ behålla medvetandet på Liseberg och inte gå under av smärtan. Jag hade inte en jävla tanke på att mitt december och min jul skulle bli likadan.

Kommer det någonsin bli bra igen?

Saknar Dig

Gud, vad jag längtar efter ett normalt liv! Det är helt överväldigande, så jag vill gråta. Vill kunna planera in en dag, typ imorgon går jag och klipper mig. Eller vakna och gå upp och känna kraft och energi. Dra på alla kläder och bara gå rätt ut. Ut på äventyr. Ut i livet.

Bergochdalbanan

Mitt humör. Det jag behöver är att bli frisk. Orka göra saker igen. Kunna planera. Vara i trädgården med barnen. Putsa fönster. Gå på julmarknad. Bygga riddarborgar. Få ett tålamod tillbaka. Släppa smärta och oro. Träffa folk. Klippa mig. Fika på stan med ungarna. Sådant där vill jag. Sådant behöver jag. I feel you, Gunde.

När det inte går att komma undan

Idag pratar de om att leva med cancer på Malou. Fy fan, säger jag. Livet kan vara så hemskt så det går inte ta in. Jag är så rädd för cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Sjukdomar överlag. Sjukdomar är ett helvete. Och vi kommer alla drabbas av något, förr eller senare. Åh, jag vill bara leva i en lugn vardagslunk. Jag skiter i resor, pengar, karriär och glamour. Tråkvardag is the shit, när ditt största problem är overallhets, då är du lycklig. Lycka på riktigt. Jag vill leva.