Slutet

2011 var ett jävla rövår. Nu är det nyårsafton och jag är minst lika sjuk idag som i sommras. Jag hör alla mina älsklingsröster från nerevåningen och det gör mig lycklig. Men att ligga här uppe själv och ha ont är skit. Det är svårt att vara positiv. Men jag hoppas innerligt att vi alla får ett fint 2012. Fuck off, 2011!

Nu så

Vet du, det är bättre nu. Sov tre timmar inatt, har ändå varit ute och försökt få ihop både snögubbe och snölykta, skottat, städat, lagat mat och underhållit. Och då måste det väl vara bättre? Vågar knappt hoppas eller tro. Börjar till och med planera att jag ska göra julgodis. Men det stannar nog där, i planeringstadiet. Vill bara baka om jag går ha alla ingredienser i söta prickiga skålar och att någon diskar och plockar undan efter mig. Nu säger jag inte god jul mer, för det har jag redan sagt. Jag flinar lite istället, lägger upp fötterna på bordet, spanar på julgranen och äter köpelussekatter och köpegodis. Tjingeling.

Förresten

Låter jag inte lite deprimerad här? Det är jag inte. Tror jag inte. Och är jag det, lider jag inte av det. Jag vill bara bli stark och pigg och tuff igen. Kanske snygg med. Och då får man väl ta sig i kragen och börja duscha, klippa sig, köpa nytt smink. Det gör jag imorgon. Eller inte det med klippandet och sminket. Det får täcka med ren, hel och naturlig. Man har väl hört talas om julbad.

Grannen står så grön och grann i stugan

Omg, äter för mycket skinkmackor med senap. Stackars grisar. Jag börjar ta det här med att glaset är halvtomt på julmust lite för långt, kan inte ens njuta av en macka. Annars då, drömde sjuka drömmar i natt, folk dog som flugor. I drömmen sa jag till mig själv, oroa dig inte, det är en dröm. Jag svarade, tror du ja, du ska se när du vaknar att det är sant.

Just nu har jag kliat mig i ögat så mascaran svider. Har blivit så trött på det här duscha, borsta tänderna, sminka sig. Har blivit en stackars gris. Är inne på tredje dagen utan dusch och det känns bara jobbigt när jag tänker att jag ska ställa mig där. Skönt att vara ren, men bara tråkigt och jobbigt att hålla på med skiten. Allvarligt talat, hur kan jag vara så uttråkad på vardagssysslor? Laga mat? Blä. Dammsuga? Fuck you. Och nu även min personliga hygien. Är i despo behov av kock, städhjälp, nanny och någon som tvättar mig? Herre, säger jag bara, inte lätt att fixa det när man är rödgrön med tyngdpunkt på röd och när pickadollerna saknas.

Jag säger god jul nu, om vi inte ses något mer innan dess. Have a marry one!

Tredje advent

Fejjan, ibland har jag bara lust att radera mig därifrån. Det dyker upp folk i känner-du-den-här-personen, som jag ba who, why, what? Och sen vänskapsförfrågningar som man ba, orka. Jag har ont i magen. Imorgon slussas jag ut i verkligheten igen. Hoppas den är fin och rosaskimmrande. Jag känner mig inte redo. Det är så himla mörkt. Och jag är trött. Både i kropp och huvud. Nästan utmattad. Vill kura ihop som en boll under sängen. Jag är också ganska glad, mitt upp i allt. Det gäller att andas. Och jag ska tänka på mig. Eller att inte tänka alls. Bara tuta och köra. Försöka hålla mig på vägen. Tut, tut. Sen är det lucia också. God jul, säger jag. Och jag hoppas verkligen den blir god för mig, och för oss alla.

Orkar inte

Nu sitter jag här då och tänker positivt. Och väntar på någonslags resultat av mitt positiva tänkande. Är det för snart? Jag har inte så mycket tid, jag är mental och måste ha fått ordning på my shit inom en vecka. Tick-tock.

Jag är sugen på chokladtårta. En såndär galet stor jävla chokladbomb med fluff och rinn och allt. Jag har tänkt i flera dagar att jag borde börja baka. Bli en bullmamma. Men jag gillar det inte. Mest ogillar jag röran och disken. Slapp jag den, och alla ingredienser var i söta pastelliga skålar så skulle jag överväga det. Eller om jag fick betalt för att bo i Frankrike och baka, som Leila. Då skulle ni få se på bullmama.

Eller kanske inte. Jag är så ointresserad. Av allt. Jag behöver en hobby, ett intresse, något. Matlagning, trädgård, yoga, ridning, slalom, knyppling, whatever. Men nä, jag är verkligen inte intresserad av något. Aldrig varit. Är det unikt? Är det tragiskt? Finns det något positivt i det? Positivism är viktig nu när jag försöker anamma ett nytt stort liv. Populärkultur, tv, sådant gillar jag. Men det är så fult. Kan man ens räkna det som ett intresse? Man blir ju inte seddas av det iallafall. Och ja, måla, det gillar jag. Men det är också kletet, utrymme och yadayada dom får mig att tänka orka. Och skriva. Det gillar jag. Ibland tänker jag att jag skulle ta och slänga ihop en liten bok. Sen direkt, orka. Och då menar jag inte få en bok publicerad och så, utan skriva en till mig själv eller ungarna kanske. Ingen prestation men ändå orka.

Vad var det jag skulle säga nu då? Hade jag något vettigt på hjärtat? Eller i hjärnan?

Det hade jag nog inte. Allt är bara sjuk. Allt måste omvandlas till frisk. Snarast. Please.

Det kommer mera, det tror jag på

En till sak jag retar mig på är att jag retar mig. Så onödigt. Har jag inget bättre för mig? Nej, det har jag inte. Mitt liv har blivit väldigt litet. Och väldigt enformigt. Och jag har isolerat mig. Ringer helst ingen och träffa någon? Skulle inte tro det. Jag orkar inte. Har ingen jävla lust alls. Fast jag börjar tänka nu, att jag kanske skulle tackla det här på ett annat sätt? Bara fuck it och leva på. Tuppar jag av så gör jag, liksom. Men så är jag ju så förbannat trött. Så jävla trött som jag varit så länge nu. Kanske fem år. Fem år av gäsp, orka, jag gör det imorgon.

En kompis har fått någon form av lyckopiller och hon älskar dem. Hon har fått ett liv, hon är helt ba, va är det såhär man ska må? Är det såhär alla andra mår? Ni vet de som tränar, bakar, pysslar, vandrar i fjällen och odlar sin egen cannabis, jag menar potatis. Och jag lyssnar och funderar. Vad menar hon egentligen? Kan man man bli pigg och glad av en tablett? Behöver jag en sådan? Är detta något som gäller mig? Sådär som i skolan, man ba, va sa han där framme? Var det något som gällde mig? Jag hatar tabletter och mediciner. Och sjukhus och sjukdomar och kyrkogårdar och döden. Det hänger ihop för mig. Till och med plasthandskar hör dit. Så min hand svider, den är vintertorr och sönderdiskad och har aldrig träffat på en handkräm. För jag tror inte på piller och tabletter och inte ens handkrämer. Och nu grubblar jag på det. Varför tror jag på ingenting? Varför? Jag kanske behöver tro på något? Då vill jag tro på imorgon. Alltid den där imorgon. Men nu menar jag imorgon, den 5:e december 2011. Då rycker jag upp mig. Får en positiv inställning (och därmed förhoppningsvis sju år till), är pigg och lever. Så då var det bestämt. Nu ska jag tro på något och min tro ska vara övertygande. Mitt liv ska bli stort igen. God natt.

Ps. Jag känner redan lite misstro. Tvivlar lite på min förmåga. Nåväl, jag provar. Jag går och smörjer in min hand nu.