Gammal och rädd

Jag har en djup kris. Livskris. Mest handlar den om ålder. Jag tycker det är coolt att bli äldre och coolare och visare och allt det där, men det här med kroppens förfall och att livet bara blir kortare och slutet bara kommer närmare, det är hemskt. Jag är inte ung längre. Jag tittar pådrages ungdom och skakar på huvudet och smackar. Precis som alla generationer före mig har gjort. Jag tycker synd om de unga i dag. De opererar de ena och andra, sprutar upp läpparna, löshår, lösögonfransar, lösnaglar, spraytan. Ánkmunkar och uppspärrade ögon på facebookprofilerna. De lockar eller plattarvsitt köpta hår varje morgon. De svälter sig. De får inga jobb. De slåss, med knivar och skit. Skjutervarandra. Terroriserar varandra i klassrummet, i korridoren, på nätet. De smslånar. De lever i en så ytlig värld. Där alla måste vara snygga och smala. Tom i bollen är ok, bara du är retuscherat perfekt morgon, middag, kväll och natt. I den världen ska jag släppa mina barn. Och jag kommer inte kunna hjälpa dem, för jag kan inte deras värld. Jag vet inte hur den fungerar. När jag var fjortis fanns inget internet. Jag kunde inte googla makeup-tutourials. Jag var tvungen att försöka lära mig göra sotiga ögon med hjälp av bilder ur Veckorevyn. Anorexia fick man skaffa sig för egen maskin. Nu gjorde inte jag det. Varför vet jag inte, för större delen av min generation gjorde det. Vikten var inget problem för mig. Eller så förstod jag inte att den skulle vara ett problem. Davies ungdomar kanske inte är så tomma i bollen, för de förstår allihop att vikten ska vara ett problem. Mina älskade perfekta barn. Hur ska jag kunna skydda er? Hur ska ni kunna få vara oförstörda? Hur ska jag kunna låta er leva när bilar med gubbar åker runt skolorna och försöker locka in barn i dem, när kompisarna säger att ni är fula och dåliga, när ni blir skrattade åt, hånade och knuffade? När någon drar fram pistolen på festen? Blandar något i er dricka? Jag är så jävla rädd hela tiden. Jag vill finnas vid er sida för alltid. Jag vill att ni bär med er min kärlek i er jämt och för evigt. Vad ni en möter i livet, så snälla kom ihåg att ni är själva livet för mig. Jag älskar er för evigt och ännu mer.