Slutet

2011 var ett jävla rövår. Nu är det nyårsafton och jag är minst lika sjuk idag som i sommras. Jag hör alla mina älsklingsröster från nerevåningen och det gör mig lycklig. Men att ligga här uppe själv och ha ont är skit. Det är svårt att vara positiv. Men jag hoppas innerligt att vi alla får ett fint 2012. Fuck off, 2011!

Nu så

Vet du, det är bättre nu. Sov tre timmar inatt, har ändå varit ute och försökt få ihop både snögubbe och snölykta, skottat, städat, lagat mat och underhållit. Och då måste det väl vara bättre? Vågar knappt hoppas eller tro. Börjar till och med planera att jag ska göra julgodis. Men det stannar nog där, i planeringstadiet. Vill bara baka om jag går ha alla ingredienser i söta prickiga skålar och att någon diskar och plockar undan efter mig. Nu säger jag inte god jul mer, för det har jag redan sagt. Jag flinar lite istället, lägger upp fötterna på bordet, spanar på julgranen och äter köpelussekatter och köpegodis. Tjingeling.

Förresten

Låter jag inte lite deprimerad här? Det är jag inte. Tror jag inte. Och är jag det, lider jag inte av det. Jag vill bara bli stark och pigg och tuff igen. Kanske snygg med. Och då får man väl ta sig i kragen och börja duscha, klippa sig, köpa nytt smink. Det gör jag imorgon. Eller inte det med klippandet och sminket. Det får täcka med ren, hel och naturlig. Man har väl hört talas om julbad.

Grannen står så grön och grann i stugan

Omg, äter för mycket skinkmackor med senap. Stackars grisar. Jag börjar ta det här med att glaset är halvtomt på julmust lite för långt, kan inte ens njuta av en macka. Annars då, drömde sjuka drömmar i natt, folk dog som flugor. I drömmen sa jag till mig själv, oroa dig inte, det är en dröm. Jag svarade, tror du ja, du ska se när du vaknar att det är sant.

Just nu har jag kliat mig i ögat så mascaran svider. Har blivit så trött på det här duscha, borsta tänderna, sminka sig. Har blivit en stackars gris. Är inne på tredje dagen utan dusch och det känns bara jobbigt när jag tänker att jag ska ställa mig där. Skönt att vara ren, men bara tråkigt och jobbigt att hålla på med skiten. Allvarligt talat, hur kan jag vara så uttråkad på vardagssysslor? Laga mat? Blä. Dammsuga? Fuck you. Och nu även min personliga hygien. Är i despo behov av kock, städhjälp, nanny och någon som tvättar mig? Herre, säger jag bara, inte lätt att fixa det när man är rödgrön med tyngdpunkt på röd och när pickadollerna saknas.

Jag säger god jul nu, om vi inte ses något mer innan dess. Have a marry one!

Tredje advent

Fejjan, ibland har jag bara lust att radera mig därifrån. Det dyker upp folk i känner-du-den-här-personen, som jag ba who, why, what? Och sen vänskapsförfrågningar som man ba, orka. Jag har ont i magen. Imorgon slussas jag ut i verkligheten igen. Hoppas den är fin och rosaskimmrande. Jag känner mig inte redo. Det är så himla mörkt. Och jag är trött. Både i kropp och huvud. Nästan utmattad. Vill kura ihop som en boll under sängen. Jag är också ganska glad, mitt upp i allt. Det gäller att andas. Och jag ska tänka på mig. Eller att inte tänka alls. Bara tuta och köra. Försöka hålla mig på vägen. Tut, tut. Sen är det lucia också. God jul, säger jag. Och jag hoppas verkligen den blir god för mig, och för oss alla.

Orkar inte

Nu sitter jag här då och tänker positivt. Och väntar på någonslags resultat av mitt positiva tänkande. Är det för snart? Jag har inte så mycket tid, jag är mental och måste ha fått ordning på my shit inom en vecka. Tick-tock.

Jag är sugen på chokladtårta. En såndär galet stor jävla chokladbomb med fluff och rinn och allt. Jag har tänkt i flera dagar att jag borde börja baka. Bli en bullmamma. Men jag gillar det inte. Mest ogillar jag röran och disken. Slapp jag den, och alla ingredienser var i söta pastelliga skålar så skulle jag överväga det. Eller om jag fick betalt för att bo i Frankrike och baka, som Leila. Då skulle ni få se på bullmama.

Eller kanske inte. Jag är så ointresserad. Av allt. Jag behöver en hobby, ett intresse, något. Matlagning, trädgård, yoga, ridning, slalom, knyppling, whatever. Men nä, jag är verkligen inte intresserad av något. Aldrig varit. Är det unikt? Är det tragiskt? Finns det något positivt i det? Positivism är viktig nu när jag försöker anamma ett nytt stort liv. Populärkultur, tv, sådant gillar jag. Men det är så fult. Kan man ens räkna det som ett intresse? Man blir ju inte seddas av det iallafall. Och ja, måla, det gillar jag. Men det är också kletet, utrymme och yadayada dom får mig att tänka orka. Och skriva. Det gillar jag. Ibland tänker jag att jag skulle ta och slänga ihop en liten bok. Sen direkt, orka. Och då menar jag inte få en bok publicerad och så, utan skriva en till mig själv eller ungarna kanske. Ingen prestation men ändå orka.

Vad var det jag skulle säga nu då? Hade jag något vettigt på hjärtat? Eller i hjärnan?

Det hade jag nog inte. Allt är bara sjuk. Allt måste omvandlas till frisk. Snarast. Please.

Det kommer mera, det tror jag på

En till sak jag retar mig på är att jag retar mig. Så onödigt. Har jag inget bättre för mig? Nej, det har jag inte. Mitt liv har blivit väldigt litet. Och väldigt enformigt. Och jag har isolerat mig. Ringer helst ingen och träffa någon? Skulle inte tro det. Jag orkar inte. Har ingen jävla lust alls. Fast jag börjar tänka nu, att jag kanske skulle tackla det här på ett annat sätt? Bara fuck it och leva på. Tuppar jag av så gör jag, liksom. Men så är jag ju så förbannat trött. Så jävla trött som jag varit så länge nu. Kanske fem år. Fem år av gäsp, orka, jag gör det imorgon.

En kompis har fått någon form av lyckopiller och hon älskar dem. Hon har fått ett liv, hon är helt ba, va är det såhär man ska må? Är det såhär alla andra mår? Ni vet de som tränar, bakar, pysslar, vandrar i fjällen och odlar sin egen cannabis, jag menar potatis. Och jag lyssnar och funderar. Vad menar hon egentligen? Kan man man bli pigg och glad av en tablett? Behöver jag en sådan? Är detta något som gäller mig? Sådär som i skolan, man ba, va sa han där framme? Var det något som gällde mig? Jag hatar tabletter och mediciner. Och sjukhus och sjukdomar och kyrkogårdar och döden. Det hänger ihop för mig. Till och med plasthandskar hör dit. Så min hand svider, den är vintertorr och sönderdiskad och har aldrig träffat på en handkräm. För jag tror inte på piller och tabletter och inte ens handkrämer. Och nu grubblar jag på det. Varför tror jag på ingenting? Varför? Jag kanske behöver tro på något? Då vill jag tro på imorgon. Alltid den där imorgon. Men nu menar jag imorgon, den 5:e december 2011. Då rycker jag upp mig. Får en positiv inställning (och därmed förhoppningsvis sju år till), är pigg och lever. Så då var det bestämt. Nu ska jag tro på något och min tro ska vara övertygande. Mitt liv ska bli stort igen. God natt.

Ps. Jag känner redan lite misstro. Tvivlar lite på min förmåga. Nåväl, jag provar. Jag går och smörjer in min hand nu.

I år är tomten en kvinna med skägg eller en man i rosa klänning

Just nu retar jag mig massor på alla ytliga feminister, jag vet inte vad jag ska kalla dem. De där som absolut måste klä sina söner i rosa hello Kitty. Pojkarna ska springa runt i allt som finns på h&m's tjejavdelning. Och att man absolut inte ska säga till din dotter att hon är fin. Alltså, jag tycker att det fokuseras för mycket på utsida i syftet att inte fokusera på utsida. Uppfostra barn och inte kön, tycker jag. Jag tycker samhället, världen, människor känns så kallt och egoistiskt nu. Tryck ner varandra och sen hoppa på den som ligger. Kan vi inte fokusera vid det mer? Att få ungar som inte hetsar varandra till självsvält och analsex hela tiden. Få dem att fatta att vapen är farligt på riktigt. Att männikans liv är skört. Det behövs först och främst mer empati i världen. Och det här med utsida, varför fokusera så på barnens? Och vår egen? Barnen ser ju hur morsorna bantar, hetsshoppar nya skor och lägger timmar på att böja till 50-tals lockar i håret.

Alltså det är verkligen inte försent att förändra vår generation. Gör något åt dig själv. Jobba för att dina vänner och kollegor ändrar på sig. Jag menar, de har ju också ungar. De uppfostrar kanske sina döttrar till rosa prinsessor och sina söner till värsta ganstrarna. Gör något åt vår vuxenvärld och the kids will follow. Och om du på fullt allvar tror att en hello Kitty mössa kan förändra världen, sätt den på din man. Köp kläder från damavdelningen på Lindex till honom. Kalla honom gullig och söt. Klä dig själv i Dressmans lammulls tröjor och be din man kalla dig stark och tuff. Det är inte försent för oss, om vi vill dit så kan vi komma dit. Jag lovar.

Klart vi måste jobba för kvinnors rätt, alltid. Jag vill inte få en osäker dotter som böjer sig efter samhällets krav. Och jag vill verkligen inte att min dotter och min son ska växa upp i en värld med omänskliga modeller, fulla knullande ungdomar i vart och vartannat tv-program. Jag vill inte att mina barn ska gå på överfyllda fritids där det är en Flugornas Herre regim. Jag vill inte få anorektiska, anabolaknaprande, mobbade, mobbare till ungar. Jag vill inte få ytliga ungar som fokuserar på sin utsida. Jag vill inte få ungar som fastnar vid andras utsida, som fastnar i världens utsida. Jag vill att mina barn och alla barn, heck hela mänskligheten, ska se förbi det och in i det där som finns där innuti. Insidan som är så osynlig ska göras synlig. Vi ska bländas av den och det yttre ska försvinna i glansen av det där, där inne.

Jag vill att mina barn ska växa upp i en värld omgiven av vettiga, verkliga vuxna både på tv, nätet och i verkligheten. Är hello Kitty fur alle svaret? Då är jag med. Då kör jag all in. Ett steg i rätt riktning för att bli människa och inte kön är att få bort tjejavdelningen på HM, damavdelningen på Lindex och hela Dressmankedjan. Men ska vi börja där? Är det den viktigaste änden?

Om det inte är det. Hur fan ska vi göra då? Har vi någon plan B?

Andra advent

Idag ska jag försöka ta mig till stan, i regnet. Grönt och grått är det ute. Tomteskäggen är blöta. Börjar jag reta mig på den här snöfria december? Jag hatar snö. Fast det kunde vara vitt i december. Obs! Enbart i december!

Ja, så det är dagens plan. Fast det kan sluta med att jag ligger som en boll och försöker andas bort kramper och krämpor. Så har det blivit allt som oftast det här halvåret.

Förresten visar studier att positiva människor lever sju år längre än negativa. Så Midi, Maxi och Efti hade alltså rätt, positive people live longer.

So don't be negative, negative, just be positive. Så stan it is. Yeah aha.

Och så var det december

Vi spelar tjuvarnas jul och jag smyg- och hetsäter chokladtomtar. Jag har fått nya mediciner och inte blivit sämre. Vågar inte hoppas mer än så just idag. Det är blött och grönt ute. Och det är okej för mig. Annars har jag tänkt mycket på att jag nu tror mig vara en 30-somerhing och det är jag ju. Men jag tror det är konstant. Det är det inte. Jag är ju inte 17 längre. Och varför skulle jag då vara 30 jämt? Snart är jag ( förhoppningsvis) medelålders och sen gammal. Ska försöka sluta på gamlingar som dom och tänka på dem mer som oss. Det luktar hyacint i hela huset. Ursäkta, doftar.

Kortfattad

Idag säger jag blä. Blä!

Titta in och titta ut

Imorgon tänker jag, då slänger jag fram adventsstjärnor och stakar. Jag brukar alltid göra det fredagen innan första advent. I år skiter jag i det. Jag vill bara ha det gjort. Sen har jag också tänkt mycket på vår gamla lägenhet, vår urgamla alltså. Tvåan där vi levde i sju år. Den var verkligen hemma. Jag drömmer om den ofta. Visst den var sliten och toaletten var sunkig. Men den var trygg. Den var hemma. Varför flyttade vi tänker jag ibland. Och det var ju barnet. Det första barnet som gjorde det. Och nu, två barn där, hade bara varit kaos.

Barnen alltså. Jag älskar dem så mycket så hjärtat går sönder. Orden räcker inte till för att beskriva den kärleken. Den är en kraft som rasar och bubblar och skriker i mig hela tiden och ibland överväldigar den mig. Så jag vill gråta. Eller äta upp dem. De är finast, du skulle se dem. De är guld och diamanter, sol och glass, enhörningar och rosa ballonger. De är störst. Och kärleken är universum och evighet.

Sen tänker jag att jag borde gå ut och gå lite. Få lite ljus. Det är så mörkt. Det är så tråkigt att gå i kvarteren här. Här är det fula villor och ännu fulare höghus, fula skogsdungar, tunnlar och Statoil. Då börjar jag tänka på gamla lägenheter igen. Och gamla kvarter. Fina hus, fina skogsdungar, parker och snygga gardiner hängde i alla fönster.

Imorgon får våra fönster bli jul och så håller vi tummar och tår att det blir en fin en. Och det blir det, även om vi så skulle spy i kors som förra året, bara alla mina viktigaste människor i världen är här.

What's new pussycat?

Ligger i den där soffan igen. Själv. Isolerad. Läser bloggar. Just nu är jag totalt anti alla nyblivna morsor i mediebranchen som bloggar om sina halvårsbebisar. Så tråkiga de bloggarna blivit. Bara bilder på bebisen och bebisen hit och bebisen dit. Jag var ju också sådär när jag fick barn, blogga unge helatiden. Alltså ge ungen personlighet och karaktärsdrag som en dregglande människa som inte kan fokusera blicken knappast kan ha, så tröttsamt. Boring. Att jag känner så, är det ett tecken på att den tiden är över för mig? Bebistiden. Att jag identifierar mig inte längre som en bebbemama, lever inte i den verkligheten och intresserar mig inte för den heller. Fast, då är det konstigt att jag intresserar mig för bloggar skrivna av barnfria brudar som typ bor i London, dricker för många drinkar, äter långa middagar och träffar nya människor. För det där livet, det borde ju vara än mer avlägset en bebislivet.

Nu ska jag umgås lite med Gordon Ramsey och tänka imorgon är en ny dag. Och den kanske blir riktigt bra.

Tiden den går

Vad fort det går. Nästa helg är det advent. Det finns så mycket jag skulle vilja fixa och en del jag måste fixa. Idag har varit skit. Det är ett steg fram och tvåhundra tillbaka. Ligger ensam i soffan. Jag gör det mycket nu. Jag trodde jag skulle gilla det, men jag gör det inte. Småråttorna är med världens bästa mamma och tittar på när juleljusen tänds. Så skulle de fika också. Så skulle jag varit med också. Men här ligger jag. Isolerad. Ensam. Sönder. I mörkret och ba, va fan är det som har hänt? Va fan är detta? Hur fan blev det såhär? Mitt hjärta går verkligen ut till kroniskt sjuka människor nu. Vilket jävla helvete. Ett sketet, smutsigt, stinkande, äckligt, smutsigt jävla helvete är vad det är.

Trädgården är inte städad. Jag skulle vilja plantera något vintrigt i krukorna utan för dörren. Jag vill planera glöggkväll och kalas. Vi har inbjudningar till julfester. Det är den där tiden nu. Den där stressiga, men mysiga. Den som avslutas med sockerchock och ont i magen i soffan med de finaste. Efter all stress, fester, middagar och kvällar hit och dit. Nyss var det midsommar. Bara någon dag efter blev jag sjuk och missade hela sommaren. Låg ensam i sängen eller kämpade med att försöka vara med, typ behålla medvetandet på Liseberg och inte gå under av smärtan. Jag hade inte en jävla tanke på att mitt december och min jul skulle bli likadan.

Kommer det någonsin bli bra igen?

Saknar Dig

Gud, vad jag längtar efter ett normalt liv! Det är helt överväldigande, så jag vill gråta. Vill kunna planera in en dag, typ imorgon går jag och klipper mig. Eller vakna och gå upp och känna kraft och energi. Dra på alla kläder och bara gå rätt ut. Ut på äventyr. Ut i livet.

Bergochdalbanan

Mitt humör. Det jag behöver är att bli frisk. Orka göra saker igen. Kunna planera. Vara i trädgården med barnen. Putsa fönster. Gå på julmarknad. Bygga riddarborgar. Få ett tålamod tillbaka. Släppa smärta och oro. Träffa folk. Klippa mig. Fika på stan med ungarna. Sådant där vill jag. Sådant behöver jag. I feel you, Gunde.

När det inte går att komma undan

Idag pratar de om att leva med cancer på Malou. Fy fan, säger jag. Livet kan vara så hemskt så det går inte ta in. Jag är så rädd för cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Sjukdomar överlag. Sjukdomar är ett helvete. Och vi kommer alla drabbas av något, förr eller senare. Åh, jag vill bara leva i en lugn vardagslunk. Jag skiter i resor, pengar, karriär och glamour. Tråkvardag is the shit, när ditt största problem är overallhets, då är du lycklig. Lycka på riktigt. Jag vill leva.

Och jag som hatar kyla, vinter och skit

Många morgnar går jag genom den lilla, lilla skogen. Idag tog jag några löpsteg i uppförsbacken. Det var kallt och frost och jag kände mig totalt lycklig där en kort sekund. Det var gött. Det senaste halvåret är mitt livs jobbigaste, nästa vecka avgörs framtiden.

Gimme Oprah

Malou och Boondinbella, vilken combo. Malou som avbryter alla, har förutfattade meningar och vars alla frågor är mer påståenden. Och så Blondinbella. Idag pratade de om HPV-vaccinet och hade någon utbildad person som berättade om det, hon sa bl.a. att biverkningar var mest lokala, svullnad och så. Intervjun tar slut och personen försvinner. Programmet avslutas med att Blondinbella redogör vad som hände på chatten. Typ här säger folk att biverkningarna inte stämmer, det är f l e r a som dött, säger Blondinbella som om hon vore värsta journalisten, här kommer jag med riktiga breaking news, jag har grävt fram kalla fakta. Malou har för en gångs skull lite vett och försöker prata bort det genom att säga att det har vi ingen forskning på. Varför suger svensk daytimetv så mycket?

No Daddy's Girl

Så var det då fars dag. Ja, och jag firade inte min frånvarande fader. Jag har aldrig varit så ledsen över att han är en dick egentligen, men klart att det påverkat mig. Så på dagar som fars dag kan jag tänka, hur är det att ha en pappa? Alltså en riktig. En sån som mina barn har. Jag är så nöjd med barnens pappa, han är for real och for ever. Vi har pratat mycket om de här deadbeatfarsorna, han har också en sådan, och bestämt att vad som än händer ska våra barn inte få det så. Och det känns gött. Och tryggt.

Tänkta tankar i repris

För ett någon vecka sen var jag värsta åsiktsmaskinen och funderade kring bloggare och bloggar. Jag rasade kan man säga. Det var åsikter hit och dit och om den och dens och ditt och satt. Jag var verkligen uppeldad och igång. Typ engagerad. Härligt va? Att jag inte bara går runt helt sådär dötrött heletin. Så här lät det då,

"Jag har aldrig studerat feminism, men jag har läst en del genuspedagogik. Mitt liv har inte handlat så mycket om kön. Jag växte inte upp med en mamma som stod vid spisen medans en pappa satt i soffan och läste tidningen. Jag växte upp med en förälder som gjorde allt, bakade och bytte batteri i bilen. Om det var någon som läste tidningen i soffan så var det jag, och det vill jag gärna fortsätta med. Därför har jag antagit, tagit för givet och krävt en uppdelning av allt tråkarbete. Jag kräver lika lön för lika arbete, jag försöker ge mina barn alla möjligheter och funderar på hur jag bemöter och bekräftar dem, och så vidare. Så jag tror jag är feminist, jag skulle iallafall säga att jag var det om någon frågade. För mig handlar feminism och människors lika värde. Det handlar om insida, där vi är kött, blod, hjärta, själ, rädsla och kärlek allihop, vi är alla människor.

Men sen när jag läser en blogg undrar om jag missuppfattat allt. Där handlar det om yta, kroppar, kläder. Tänket där är för mig på något sätt så in your face, look at me, jag är så bra och så ytligt. Det är Engla, Kenza eller Blondinbella fast loppis istället för märkeskläder. Och då blir det fint? Då är det okej? Det är samma attityd, samma utseendefixering, samma "visa upp hur snygg, fin och bra jag är", samma provokation, samma yta, samma känsla i min mage. Linna Johansson däremot, hon skriver om feminism på riktigt. Där ser jag insida, att det är det det handlar om. Att våra utsidor är olika känns helt okej för mig, ändrandet av det står inte högt upp på min feministiska to-do lista.
Jag funderar mer på hur vi ska bemöta och bekräfta våra olika utsidor på ett likvärdigt sätt. Att inte alla tjejer posar med fingar i munnen i
nyaste klänningen på sina bloggar och sen väntar på bekräftelse om sin fina utsida i kommentarfälten. Att det intr handlar så mycket om
gossar i klänning utan mer om kvinnosynen hos en fd programledare för ett debattprogram med partiledardrömmar. Att någon uppmärksammar den negativa kvinnosynen som finns på riktigt runt omkring oss hela tiden. Men who the fuck do I think I am?"

Och sen fortsatte jag såhär,

"Annars då. Jo tack, jag gillar det här anonyma tyckandet på nätet. Det som många har så svårt för. Bloggarna/bloggerskorna går mental när de kritiseras anonymt. För om man skulle vilja "diskutera" med den här anonyma tyckaren, hur ska man då göra? Jag vet ju ingenting om den andra. Hur ska jag då kritisera dens sätt att leva? Hur ska jag då hoppa på dens personlighet? Hur ska jag då attackera dens utseende? För bövelen, hur ska jag då kalla den för fet? Jag vet ju inte om den är fet? Om jag väljer att ta en "diskussion" måste jag enbart diskutera kommentaren, själva sakfrågan alltså. Förklara mig? Beskriva min tanke eller handling mer ingående? Utveckla mitt resonemang?
Nä, vet du vad! Det går inte. Jag måste veta att det är Ulla från Småland som undrat om jag är från vettet som sminkar mitt barn så fult. Får
då kan jag ju liksom säga: Snålänning Ulla-Knulla, jag köper iallafall smink till mitt barn och lägger inte mina pengar på att bara köpa knull till
mig själv!

Och ps, näthat/trakasserier är något helt annat än en kommentar/reflektion/åsikt i ett öppet fält för kommentarer om ett för alla öppet
blogginlägg där kommentaren/reflektionen/åsikten hos den som kommenterar skiljer sig från den som skrivit blogginlägget. Tycker jag. Men
vad man tycker om sådant där kan vara så himla olika. Ibland blir vanligt hederligt ris näthat, speciellt kanske om man gillar rosor."

Och det tog aldrig slut, jag bara tyckte och tyckte,

"Och jag jiddrar vidare. Vi säger att man har en blogg som är helt öppen för allmänheten och ligger på da world wide web, då vill man antingen att folk läser den eller så tänker man läs eller skitire, whatever. Hade man däremot absolut inte velat att någon skulle läsa, då hade man haft lås och bom på den (fast då kan man inte få sponsschampoon och inbjudningar till bloggawards). Sen säger vi vidare att man har ett fält för kommentarer. Ett helt öppet sådant, ett ställe på din blogg där vem som helst i hela världen som har tillgång till internet kan gå och skriva precis vad de vill typ: Sandra was here!, jag älskar köttbullar, johan 4-ever, du suger. Du har valt att ge folk den möjligheten, du har
öppnat upp för den, du har sett till att den finns där, men ändå tycker du att, nja, det här är ju min blogg. Min! Här ska det väl bara stå sådant
jag gillar?

En text kan inspirera, väcka tankar och påverka, ibland i motsatt riktning mot textens budskap. Det kan man ju aldrig veta innan. Det är en risk man får ta. Att alla inte håller med. Att vissa fick en helt annan uppenbarelse. Och oj, där fanns visst en möjlighet att få uttrycka den.
Hallå, jag kom på något när jag läste texten här och jag vill dela med mig av det till alla. Hur kan jag göra det? Ja, just det här var det ju. Här finns en möjlighet i fältet för kommentarer att även för mig att tycka något som folk kan få läsa, alla folken som har internet, da world wide web. Folk kan alltså kritisera helt öppet sådär. Precis så som det görs med annan kultur. Böcker, filmer, teaterpjäser diskuteras och kritiseras.
Ibland betygsätts det. Ibland är kritikerna riktigt elaka. Typ sågar hela skiten. Det värsta jag sett. Oinspirerande. Idiotiskt. Fult. Falskt. Skenheligt. Löjligt. Spyframkallande.
-Din text fick mig att ifrågasätta och tänka. Jag håller inte alls med dig, jag tycker nämligen att...
-You fucking näthater!

Ja, och jag gillar såklart också att bli klappad medhårs, det känns fint. Mothårs gör ju bara att man ser nyknullad ut."

Alltså det tog verkligen aldrig slut,

"Nu är jag färdig med att reta mig på saker hit och dit, trött på att tycka och ha åsikter om Blondinclaror och Underbarabellor. Allt är samma lika, jag med minus då, den egna tidningen, outfitbilderna, sponspengarna, karriärstipsen och sidekickjobbet på tv. Nu har jag fullt upp med mig själv igen. Idag har jag väntat och fruktat och hoppats på. Så nu är det fokus på mej och mitt. Och jag skiter i dej och ditt."

Och sen tog det visst slut. Och vad är det jag vill säga med det här? Va? Jag har tydligen en massa åsikter om bloggande och bloggare. Behöver jag kanske tala med någon om det här? Eller så kanske jag behöver lugna ner mig? Eller elda upp mig? Eller skaffa mig ett liv? Jag tror på det sistnämnda. Men som sagt, who the fuck do I think I am?

My name is Doe, Jane Doe.

Jag försöker och vill vara Jane Doe, för jag bestämmer oftast inte innan vad jag ska skriva, utan fingrarna skriver vad de vill. Ibland är det pinsamt. Ibland personligt. Ibland ytligt. Oftast skit. Och alltid ganska ogenomtänkt och impulsivt, och sådant kan vara svårt att stå för senare. Det var bara något flyktigt i stundens hetta. Men mest vill jag inte att grannar, kollegor, klienter och andra i min verkliga vardag vet en massa blaj om mig. Jag vill vara tabula rasa. Jag vill var privat i min verklighet. Mystisk, hemlig, svår, Garbo, äsch nu drog jag det lite långt. En
liten blogg utan för mycket fuss, där det är du och jag och kanske någon till som är lite tjena, tjena passar mig fint. Typ så står det till. Ive got a license to kill. AndI'm going straight for your heart.

En erfarenhet rikare

Jag är så trött på detta nu. Så trött! Vill fokusera på något annat, typ advent.

Det finns visst ett paradis

Som sagt, avundsjuk på Katrin Z är jag. Och mer blir jag för var dag som går. Nu läser jag alla LAbrudarnas bloggar. De verkar ha det så bekvämt. För det första sol. Sol! Bara en sådan sak som värme, så mycket den leder till. Typ inga jackor och mössor och overaller och skit. Inget jävla vantletande hela tiden. Ingen ångest över borttappade vantar. Bara det liksom. Sen fräsch mat. Jag älskar mat. Älskar mat! Och så lite nannys som passar så man kan göra manikyr, luncha, träna, dricka vin, gå på Ricki Lakes nya film. Sen fester med ungar och mer fräsch mat. My god, vad jag är avundsjuk. Vill ha det varmt och bekvämt. Nu.

Let me entertain you

Ja just det, en presentation. Det är ju de två barnen, Ebbe och Lilla. Sen är det the babydaddy. Så har vi ett hus. Det är vitt på utsidan och fyllt av saker på insidan. Och så är det ju jag då, Sanna. Vad ska jag säga om mig själv? Jag vet faktiskt inte. Jag är trött och negativ. Jag gillar tv, tidningar och böcker. Jag har en passion för sneakers. Jag gillar vänner och öl. Jag gillar inredning. Jag är gnällig och lat. Jag oroar mig och målar fan på väggen. Bokstavligt talat. Jag älskar mat och min familj. Jag tror att jag är tuff. Jag har bra själkänsla och gott självförtroende. Självförtroendet håller jag på topp genom att bara göra sådant jag är bra på. Sådant jag är dålig eller osäker på undviker jag. Skyr som pesten, kan man säga. Jag jobbar, men funderar på vad det finns för mening med det. Alla trodde jag skulle jobba med något kreativt och det kanske jag verkligen borde göra. Men jag är för lat. För lat för att orka slå mig fram i arbetslivet. För lat för att engagera mig i det livet. Jag gillar hemmalivet. Ligga i sängen med en hög tidningar och glo på tv. Eller åka iväg någonstans och äta god mat och se saker. Jag vill älska att handla för jag älskar saker, men shopping har börjat ge mig ångest. Jag hatar att leka med mina barn, men jag älskar själva barnen. Jag vill gärna hitta på saker och vara med dem dygnet runt, förutom när jag vill ha egentid. Jag hade en bff i många år som verkligen varit viktig för mitt liv. Jag gillar att dagdrömma, har svårt att förstå och acceptera att jag är vuxen. Jag lever nära det förgångna. Jag fantiserar en del. Jag älskar choklad. Ja, det var det. Hej hej.

Om kärlek

Jag har den bästa mamman. Hon har verkligen alltid älskat mig beyond och överallt annat. Hon gör det fortfarande. Man känner hennes kärlek hela tiden. Jag hoppas att det smittat av sig på mig. Att mina barn känner min kärlek hela tiden. Jag tror inte de gör det. Imorse sa min son, måste du vara så arg jämt och sen grät han en liten fejkgråt. Jag är inte arg jämt, men han har rätt, jag är arg ofta. Jag skylller det nu på sjukdomen, det är lätt att göra, om jag blir frisk. För det är så det börjar kännas, om, och inte när. Så ska jag sluta vara arg. Jag har ingenting att vara arg för. Varför jaga upp sig över trots? Onödigt.

Min mamma är Gud. Mina lakan var alltid manglade och svala. Jag har aldrig manglat något. Jag stryker inte ens. Jag skakar kläderna så de blir så släta det går och så hänger jag upp dem och så får det duga. Ibland händer det att det inte duger. Det är röv jävla skrynkligt. Då stryker jag ändå inte. Jag tvättar om och hänger igen och då brukar det bli bra. Annars får det vara skrynkligt. Och inget mer med det. Förutom, vad sänder det bär för signaler till mina barn? Det vet inte hur det är att sova i manglade lakan. De vet inte ens hur det är att ha kläder som är strykta. Jag tror inte de vet vad ett strykjärn är. Jag är en lat mamma. Känner man kärleken ändå?

Två år är min favoritålder. Då är de så stora så de snackar, men så små att de inte käftar emot. De är trotsiga, men ändå behändiga så att man kan lyfta upp dem och bära iväg dem. Typ, jag vill inte duscha uää. Plicketplock upp och rätt in i duschen bara. Inget tjafs. Sen säger de sjukt roliga saker. Typ allt de säger är kul. Lilla är givetvis ett geni som brorsan och morsan och pratar hela meningar redan. Det gör att hon låter lillgammal, stor och totalt festlig. Tvååringar bryr sig inte heller. De skäms inte. De tar ingen skit. Man ba, vem var det som prutta? Och Lilla ba, det var jag! Och skiner som en stolt sol. Dä va en bjakschit, säger hon och skrattar åt sig själv. Man bara dör av sötchock. Tvååringar är också lagom att gosa med, nackdel lite tunga att bära. Lilla är som en känguruunge och skulle gärna sitta fast vid mig hela
kvällarna. Hon är gos och mys. Pillemarisk. Arg. Hon får utbrott på brorsan och skriker och gapar, du är dum. Hon testar, testar, testar. Hon
är glad och alltid på. Ja osså mä. Tvååringar gotta love

Och min Ebbe. Så kunnig och duktig och lillgammal. Räknar till 109. Börjar förstå det här med bokstäver. Skriver lite, ljudar lite. Känslig och
tuff. Trotsar som en galning hemma. Som ett ljus in public. Han har börjat skämmas för saker. Blivit medveten. Vad tycker andra? Vad är rätt
och vad är fel? Hur ska jag vara? Sorgligt på ett sätt. Han har blivit formad. Jag kan inte förstå hur han blev så stor. Samtidigt är det svårt
att minnas hur han var som bebis. Fin är han. Och snäll. Och jag älskar honom så hjärtat går sönder. Mina barn är supersmarta. Lite prodidy över dem. Och det är inte skryt. Det är sant. Bästa mamman har jag och bästa barnen, jag kan skratta mig lycklig. Hahaha.

Sen har jag ju en man med. Det är svårt att fatta, just det här med man, för han var en pojke nyss. Han är skitsnygg, alldeles för snygg för
mig. Han är slarvig, avslappnad, engagerad, lever i nuet, spontan och orädd. Allt jag inte är. Han är trygg också. Och dumsnäll mot mig. Han skämmer bort mig. Han är bäst. Och jag är spoiled rotten.

Och du, gamle vän

Har du hittat hit?

Tisdag och en räddare i nöden

Jag var vid gott mod, tänkte det ordnar sig. Låg i soffan och fantiserade renovering. Vill måla en vägg svagt rosa och slänga fönster och altandörr och ha skjutparti istället. Sen plockade jag fram De målade grottornas land, den senaste boken om Ayla. Det är riktig chicklit, eller snarare kärringlit. Jag sträckläste den första boken en sommar när vi var i norr i en lånad husvagn. Jag var 12 år och höll på att dö av tristess, där i myggornas land, det fanns inget att göra. Det här var givetvis före internet. Jag låg där i husvagnen och fantiserade om ett annat liv, sen hittade jag boken. Jag ba, verkar trist, men får väl prova. Sen läste jag dygnet runt och Ayla räddade min sommar. Jag har läst alla böckerna i serien. Och de har bara blivit sämre. Eller så har jag blivit äldre. Eller så har jag inte varit i en lika desperat situation, som då sommaren 1990. Nu är jag i en rätt despo situ och när jag såg boken på biblioteket kunde jag inte låta bli den. Men kommer jag orka mig igenom den? Vi får se.

Sen tappade jag humöret när jag kikade runt på lite inredningsbloggar. De bakas och sys och dukas och löps och festas och kramas och stås i. Det är då jag märker hur värdo mitt liv är. Hur jävla mycket tid det tar att vara sjuk. Hur lite tid det blir till liv.

Efter sommaren 1990 brakade mitt liv igång igen, det började en ny kille i klassen och hans perfekta ögonbryn, snygga axlar och ögon, oh my god de där ögonen, ockuperade varje tanke jag hade de närmaste 5-6 åren.

Gött mos

Idag är jag avundsjuk på Katrin Zytomierska, hon verkar hamnat in heaven. LA verkar vara the shit. Grön av avundsjuka. Grön som dollarn, grön sin Green cardet. Green and gready. Fast egentligen är jag typ avundsjuk på vem som helst som är frisk. Saknar det simpla livet. Det goda livet. Dolce vita och gött mos, you get me?

Ett dåligt exempel

Det är helt mörkt i huset. Har inte tänt en enda lampa. Ligger i soffan. Är slö. Barnfri en stund. Och rätt så deprimerad. Och det är just sådant här den här nya lilla bloggen inte ska handla om. Om två veckor får jag förhoppningsvis svar på svåra frågor och de måste vara bra och då blir det cherrypie, sex, drugs and rocknroll för hela slanten. Så, you bettet cross your fingers and hope for the best. Säger jag till mig själv, sen säger jag till dig, då blir det åka av. God natt så länge, hjärtat, god natt.

Så kan det gå

Nytt är det nya nya. Fast det är nog mest gammalt, eller hursomhelst så blir det ju det. Gammalt alltså, precis som min blogg blev. Jag tänkte börja om här. Typ vilken dag som helst. Ska bara få ordning på lite skit först och fräscha upp lite. Sen kör jag nog som vanligt. Tror jag.

Kram till dig,
Samma