Slutet

2011 var ett jävla rövår. Nu är det nyårsafton och jag är minst lika sjuk idag som i sommras. Jag hör alla mina älsklingsröster från nerevåningen och det gör mig lycklig. Men att ligga här uppe själv och ha ont är skit. Det är svårt att vara positiv. Men jag hoppas innerligt att vi alla får ett fint 2012. Fuck off, 2011!

Nu så

Vet du, det är bättre nu. Sov tre timmar inatt, har ändå varit ute och försökt få ihop både snögubbe och snölykta, skottat, städat, lagat mat och underhållit. Och då måste det väl vara bättre? Vågar knappt hoppas eller tro. Börjar till och med planera att jag ska göra julgodis. Men det stannar nog där, i planeringstadiet. Vill bara baka om jag går ha alla ingredienser i söta prickiga skålar och att någon diskar och plockar undan efter mig. Nu säger jag inte god jul mer, för det har jag redan sagt. Jag flinar lite istället, lägger upp fötterna på bordet, spanar på julgranen och äter köpelussekatter och köpegodis. Tjingeling.

Förresten

Låter jag inte lite deprimerad här? Det är jag inte. Tror jag inte. Och är jag det, lider jag inte av det. Jag vill bara bli stark och pigg och tuff igen. Kanske snygg med. Och då får man väl ta sig i kragen och börja duscha, klippa sig, köpa nytt smink. Det gör jag imorgon. Eller inte det med klippandet och sminket. Det får täcka med ren, hel och naturlig. Man har väl hört talas om julbad.

Grannen står så grön och grann i stugan

Omg, äter för mycket skinkmackor med senap. Stackars grisar. Jag börjar ta det här med att glaset är halvtomt på julmust lite för långt, kan inte ens njuta av en macka. Annars då, drömde sjuka drömmar i natt, folk dog som flugor. I drömmen sa jag till mig själv, oroa dig inte, det är en dröm. Jag svarade, tror du ja, du ska se när du vaknar att det är sant.

Just nu har jag kliat mig i ögat så mascaran svider. Har blivit så trött på det här duscha, borsta tänderna, sminka sig. Har blivit en stackars gris. Är inne på tredje dagen utan dusch och det känns bara jobbigt när jag tänker att jag ska ställa mig där. Skönt att vara ren, men bara tråkigt och jobbigt att hålla på med skiten. Allvarligt talat, hur kan jag vara så uttråkad på vardagssysslor? Laga mat? Blä. Dammsuga? Fuck you. Och nu även min personliga hygien. Är i despo behov av kock, städhjälp, nanny och någon som tvättar mig? Herre, säger jag bara, inte lätt att fixa det när man är rödgrön med tyngdpunkt på röd och när pickadollerna saknas.

Jag säger god jul nu, om vi inte ses något mer innan dess. Have a marry one!

Tredje advent

Fejjan, ibland har jag bara lust att radera mig därifrån. Det dyker upp folk i känner-du-den-här-personen, som jag ba who, why, what? Och sen vänskapsförfrågningar som man ba, orka. Jag har ont i magen. Imorgon slussas jag ut i verkligheten igen. Hoppas den är fin och rosaskimmrande. Jag känner mig inte redo. Det är så himla mörkt. Och jag är trött. Både i kropp och huvud. Nästan utmattad. Vill kura ihop som en boll under sängen. Jag är också ganska glad, mitt upp i allt. Det gäller att andas. Och jag ska tänka på mig. Eller att inte tänka alls. Bara tuta och köra. Försöka hålla mig på vägen. Tut, tut. Sen är det lucia också. God jul, säger jag. Och jag hoppas verkligen den blir god för mig, och för oss alla.

Orkar inte

Nu sitter jag här då och tänker positivt. Och väntar på någonslags resultat av mitt positiva tänkande. Är det för snart? Jag har inte så mycket tid, jag är mental och måste ha fått ordning på my shit inom en vecka. Tick-tock.

Jag är sugen på chokladtårta. En såndär galet stor jävla chokladbomb med fluff och rinn och allt. Jag har tänkt i flera dagar att jag borde börja baka. Bli en bullmamma. Men jag gillar det inte. Mest ogillar jag röran och disken. Slapp jag den, och alla ingredienser var i söta pastelliga skålar så skulle jag överväga det. Eller om jag fick betalt för att bo i Frankrike och baka, som Leila. Då skulle ni få se på bullmama.

Eller kanske inte. Jag är så ointresserad. Av allt. Jag behöver en hobby, ett intresse, något. Matlagning, trädgård, yoga, ridning, slalom, knyppling, whatever. Men nä, jag är verkligen inte intresserad av något. Aldrig varit. Är det unikt? Är det tragiskt? Finns det något positivt i det? Positivism är viktig nu när jag försöker anamma ett nytt stort liv. Populärkultur, tv, sådant gillar jag. Men det är så fult. Kan man ens räkna det som ett intresse? Man blir ju inte seddas av det iallafall. Och ja, måla, det gillar jag. Men det är också kletet, utrymme och yadayada dom får mig att tänka orka. Och skriva. Det gillar jag. Ibland tänker jag att jag skulle ta och slänga ihop en liten bok. Sen direkt, orka. Och då menar jag inte få en bok publicerad och så, utan skriva en till mig själv eller ungarna kanske. Ingen prestation men ändå orka.

Vad var det jag skulle säga nu då? Hade jag något vettigt på hjärtat? Eller i hjärnan?

Det hade jag nog inte. Allt är bara sjuk. Allt måste omvandlas till frisk. Snarast. Please.

Det kommer mera, det tror jag på

En till sak jag retar mig på är att jag retar mig. Så onödigt. Har jag inget bättre för mig? Nej, det har jag inte. Mitt liv har blivit väldigt litet. Och väldigt enformigt. Och jag har isolerat mig. Ringer helst ingen och träffa någon? Skulle inte tro det. Jag orkar inte. Har ingen jävla lust alls. Fast jag börjar tänka nu, att jag kanske skulle tackla det här på ett annat sätt? Bara fuck it och leva på. Tuppar jag av så gör jag, liksom. Men så är jag ju så förbannat trött. Så jävla trött som jag varit så länge nu. Kanske fem år. Fem år av gäsp, orka, jag gör det imorgon.

En kompis har fått någon form av lyckopiller och hon älskar dem. Hon har fått ett liv, hon är helt ba, va är det såhär man ska må? Är det såhär alla andra mår? Ni vet de som tränar, bakar, pysslar, vandrar i fjällen och odlar sin egen cannabis, jag menar potatis. Och jag lyssnar och funderar. Vad menar hon egentligen? Kan man man bli pigg och glad av en tablett? Behöver jag en sådan? Är detta något som gäller mig? Sådär som i skolan, man ba, va sa han där framme? Var det något som gällde mig? Jag hatar tabletter och mediciner. Och sjukhus och sjukdomar och kyrkogårdar och döden. Det hänger ihop för mig. Till och med plasthandskar hör dit. Så min hand svider, den är vintertorr och sönderdiskad och har aldrig träffat på en handkräm. För jag tror inte på piller och tabletter och inte ens handkrämer. Och nu grubblar jag på det. Varför tror jag på ingenting? Varför? Jag kanske behöver tro på något? Då vill jag tro på imorgon. Alltid den där imorgon. Men nu menar jag imorgon, den 5:e december 2011. Då rycker jag upp mig. Får en positiv inställning (och därmed förhoppningsvis sju år till), är pigg och lever. Så då var det bestämt. Nu ska jag tro på något och min tro ska vara övertygande. Mitt liv ska bli stort igen. God natt.

Ps. Jag känner redan lite misstro. Tvivlar lite på min förmåga. Nåväl, jag provar. Jag går och smörjer in min hand nu.

I år är tomten en kvinna med skägg eller en man i rosa klänning

Just nu retar jag mig massor på alla ytliga feminister, jag vet inte vad jag ska kalla dem. De där som absolut måste klä sina söner i rosa hello Kitty. Pojkarna ska springa runt i allt som finns på h&m's tjejavdelning. Och att man absolut inte ska säga till din dotter att hon är fin. Alltså, jag tycker att det fokuseras för mycket på utsida i syftet att inte fokusera på utsida. Uppfostra barn och inte kön, tycker jag. Jag tycker samhället, världen, människor känns så kallt och egoistiskt nu. Tryck ner varandra och sen hoppa på den som ligger. Kan vi inte fokusera vid det mer? Att få ungar som inte hetsar varandra till självsvält och analsex hela tiden. Få dem att fatta att vapen är farligt på riktigt. Att männikans liv är skört. Det behövs först och främst mer empati i världen. Och det här med utsida, varför fokusera så på barnens? Och vår egen? Barnen ser ju hur morsorna bantar, hetsshoppar nya skor och lägger timmar på att böja till 50-tals lockar i håret.

Alltså det är verkligen inte försent att förändra vår generation. Gör något åt dig själv. Jobba för att dina vänner och kollegor ändrar på sig. Jag menar, de har ju också ungar. De uppfostrar kanske sina döttrar till rosa prinsessor och sina söner till värsta ganstrarna. Gör något åt vår vuxenvärld och the kids will follow. Och om du på fullt allvar tror att en hello Kitty mössa kan förändra världen, sätt den på din man. Köp kläder från damavdelningen på Lindex till honom. Kalla honom gullig och söt. Klä dig själv i Dressmans lammulls tröjor och be din man kalla dig stark och tuff. Det är inte försent för oss, om vi vill dit så kan vi komma dit. Jag lovar.

Klart vi måste jobba för kvinnors rätt, alltid. Jag vill inte få en osäker dotter som böjer sig efter samhällets krav. Och jag vill verkligen inte att min dotter och min son ska växa upp i en värld med omänskliga modeller, fulla knullande ungdomar i vart och vartannat tv-program. Jag vill inte att mina barn ska gå på överfyllda fritids där det är en Flugornas Herre regim. Jag vill inte få anorektiska, anabolaknaprande, mobbade, mobbare till ungar. Jag vill inte få ytliga ungar som fokuserar på sin utsida. Jag vill inte få ungar som fastnar vid andras utsida, som fastnar i världens utsida. Jag vill att mina barn och alla barn, heck hela mänskligheten, ska se förbi det och in i det där som finns där innuti. Insidan som är så osynlig ska göras synlig. Vi ska bländas av den och det yttre ska försvinna i glansen av det där, där inne.

Jag vill att mina barn ska växa upp i en värld omgiven av vettiga, verkliga vuxna både på tv, nätet och i verkligheten. Är hello Kitty fur alle svaret? Då är jag med. Då kör jag all in. Ett steg i rätt riktning för att bli människa och inte kön är att få bort tjejavdelningen på HM, damavdelningen på Lindex och hela Dressmankedjan. Men ska vi börja där? Är det den viktigaste änden?

Om det inte är det. Hur fan ska vi göra då? Har vi någon plan B?

Andra advent

Idag ska jag försöka ta mig till stan, i regnet. Grönt och grått är det ute. Tomteskäggen är blöta. Börjar jag reta mig på den här snöfria december? Jag hatar snö. Fast det kunde vara vitt i december. Obs! Enbart i december!

Ja, så det är dagens plan. Fast det kan sluta med att jag ligger som en boll och försöker andas bort kramper och krämpor. Så har det blivit allt som oftast det här halvåret.

Förresten visar studier att positiva människor lever sju år längre än negativa. Så Midi, Maxi och Efti hade alltså rätt, positive people live longer.

So don't be negative, negative, just be positive. Så stan it is. Yeah aha.

Och så var det december

Vi spelar tjuvarnas jul och jag smyg- och hetsäter chokladtomtar. Jag har fått nya mediciner och inte blivit sämre. Vågar inte hoppas mer än så just idag. Det är blött och grönt ute. Och det är okej för mig. Annars har jag tänkt mycket på att jag nu tror mig vara en 30-somerhing och det är jag ju. Men jag tror det är konstant. Det är det inte. Jag är ju inte 17 längre. Och varför skulle jag då vara 30 jämt? Snart är jag ( förhoppningsvis) medelålders och sen gammal. Ska försöka sluta på gamlingar som dom och tänka på dem mer som oss. Det luktar hyacint i hela huset. Ursäkta, doftar.