För hemskt.

Läser om en femåring som varit på dagis igår, fått feber inatt och åkt in med ambulans tidigt imorse och dött på sjukhuset efter en och en halv timma. Och jag tänker på sorgen, fast jag inte kan riktigt. Jag orkar inte ens tänka. Jag blir så himla rädd för livet när jag läser sånt här.

Surare än en citron, som en lime kanske.

Det känns som ingenting är bra. Sökt ett jobb jag bara måste ha och så har de inte ens kallat mig på intervju. Jaja, jag har inte alla utbildningar de kräver men jag skulle ändå vara bäst. Inget saknat självförtroende där. Men annars så. Mitt jobb rullar på så fort. Jag ska vara med i alla jävla grupper och komma med ideer ,och så långt är det väl ok, men sen ska jag också genomföra alla ideer. Foton hit, informationsbrev dit, föreläsa för 1000 personer, fixa powerpoints, komma på skämt. När hela branschen bara suger. Kan inte stå för det mer. Intervju för lokaltidningen om senaste projektet. Funderar på att göra en Robinson-Robban, måla mig blå och bälja ut all skit. Vi har löss på jobbet med. Fattar du att mitt huvud kliar? Hypokondrin når nya höjder. Kan man vara såhär trött, snurrig och andfådd utan att ha en allvarlig sjukdom. Ungarna. Har inget tålamod. De kissar hela nätterna och en har ett misstänkt fästingbett. Hunden pissar och tuggar sönder allt. Alltså allt! Hoppar upp i ansiktet på alla. Vad den gör med mitt höga blodtryck vill jag inte ens veta. Och varför ringer de inte in mig på en intervju? Va? Hungrig är jag också. Och fattig som fan. Och trött, så trött.

Den gamla goda onda tiden

De andra ba; budget blabla utveckling blabla hösten blabla resurser och jag ba; vem är jag. Hela sommaren har min bästa vän sagt att jag har en pinne i röven. Babydaddyn har kallat mig präktig i åratal. Och det var ju inte igår jag dansade i bh på borden. En gång i tiden när jag var ung var jag ganska arg och hånfull. Men jag var också lite galen. Gjorde crazy shizzle. Traskade in på fester med ett entorage och bette mig som jag ägde stället. Jag drev med alla, inklusive mig själv. Jag behandlade killar som de var skräp. Himbos sa vi då. Jag var verkligen arg och kaxig, men jag var också fri och galen. Jag var nog ganska oberäknelig på ett roligt sätt. Jag var fuck it, nu kör jag. Fast jag oroade mig då med. Jag var analytisk och strategisk. Åh gawd, jag hade många kassa sidor. Men många bra med. Speciellt det där med vild and crazy och framförallt fri. Jag var Leonardo längst fram på det där skeppet. Men nu. Nu har jag fullt upp att vakta kids. Jag har noll tolerans mot fylla bland barn. Jag har koll. Stenkoll mest hela tiden. Därför är jag trött. Och därför har jag nog, trots att jag himlade med ögonen, en pinne djupt inne i röven. Jag börjar fatta nu vad de menar. Jag har blivit tråkig. Allvarlig. Seriös. Jag behöver väl rycka ut pinnen. Men jag kan ju inte bli 16 år igen. Hur ska jag bli Leo, 30+,med håret fladdrande i vinden? Tröjan sitter ju på nuförtiden. Vill inte ha valkarna fladdrande i vinden. Eller det kanske är det jag behöver? But i'm from the 70's, i'm not a 90's bitch. Jag säger det budget-schmudget, resurser hit och resurser dit. Hallå, jag genomgår en livskris här. Låt oss fokusera på mig. Ska jag behöva klättra upp på bordet med mitt ryggskott och go i don't think you're ready for this jelly - on you för att pinnen ska slå i bordet och jag blir fri igen.

I don't care. I love it.

Lyssnar på Icona Pop och förstår nu min identitetskris. Jag var ju idontcareiloveit. Och nu ba oro, oro, oro. För allt från förkylningar till mobbare och pedofiler och vidare till galna kosjukan. Måste bli mer fuck it och let my hair down. Går kolla kalendern när det passar in. Idag är det möte efter sammanträde hela dagen. Borde kanske skolka? Typ äta chokladbiskvier på café och bara fuck it. I don't care. I love it.

Är du dum i hela huvudet, eller?

Omfg. De här ungarna alltså. Den ena sitter och skiter och ropar: "färdig, kom då jävla pappa." Den andra rymmer iväg till skogen och vi är typ 1 sekund ifrån skallgång och polishelikopter. Ljuger gör de båda två. Och kastar sina leksaker. Trampar på dem. Gör sönder dem med flit. Öronen har de tappat båda två. Och jag som varit så nöjd och stolt över mina fina, välartade, artiga, trevliga, duktiga och uppfostrade barn. Liksom klappat mig på bröstet och kollat överlägset på dem med barn som slåss och skriker. Fan alltså. Det blir inte lättare när de blir större. Idag har vi haft allvarliga diskussioner om att ljuga. Att man inte ska ropa varg i onödan. Om att man inte får sticka någonstans alls utan att säga till och att man inte får gå till skogen själv överhuvudtaget någonsin. Om faror. Trafik, skada sig och fula gubbar. Om pengar och värde och saker och vårda och vara rädd om. Alltså jag blir så arg, men samtidigt rädd. De är sina egna, de är personer. Hur ska jag få dem bra? Hur ska jag få en bra relation till dem? Hur ska jag få dem att lita på mig, vilja prata med mig? Hur ska jag få dem att förstå hur mycket jag älskar dem. Känns det klurigt nu, hur blir det när de är 10 eller 13 eller 16? Ju äldre de blir desto mer hubba-bubba reklam blir det. Big trubbles, no bubbles.

Sweet lord

Helg. Tack gode Gud!

Ofattbart stort

Mina barn alltså. Ibland är det så obegripligt att förstå. Att j à g har barn. Flera stycken till och med. Är de verkligen mina? Tittar på Lilla och funderar över hur hon kommer se ut när hon blir äldre. Undrar hur de kommer bli. Oroar mig förstås. Världen är så jävla farlig. Jag har barn. De är ofta tråkiga och sura, så de är väl mina. Jag älskar dem så det gör ont på riktigt.