Läser om en femåring som varit på dagis igår, fått feber inatt och åkt in med ambulans tidigt imorse och dött på sjukhuset efter en och en halv timma. Och jag tänker på sorgen, fast jag inte kan riktigt. Jag orkar inte ens tänka. Jag blir så himla rädd för livet när jag läser sånt här.
Ja, det där är verkligen en ständigt närvarande rädsla och icke-tanke. Min allra största rädsla och mardröm. Att ens greppa höjden och vidden och djupet av den sorgen tror jag knappt är möjligt.
SvaraRadera