You know me, it's me who do not know me

Funderar mest på en ny karriär. Men vad? Målare? Nä, orkar nog inte med jargongen. Och det är nog fasligt tråkigt. Ingenjör? Men jag är så himla dålig på matte. Fattar inte abstrakta saker. Förstår inte heller poängen med att räkna ut saker. Kan inte koppla matte till något verkligt. Så jag vet inte vad jag vill bli när jag är stor. Och möjligheterna känns små. Har lånat för mycket på CSN redan nu. Har inte pengar att köpa en utbildning för. Det jag vet är att jag vill jobba hemifrån, eller inte jobba alls. Jag vill jobba stenhårt många, många timmar i sträck och sen slappa i många, många timmar. Vill bli uppslukad av något. Som man kan göra hemifrån och som man tjänar sjuka pengar på. Eller sjuka behöver de inte vara. Först måste det vara mycket, så jag kan köpa mig mitt drömhus. Sen räcker det med sådär lagom. Att man kan resa nångång. Till New york, London och stranden. Och gå på bio ibland. Köpa en soffa. Ett halsband. Ett doftljus. Utan att behöva bända och vrida. Släng in nån cafelunch i veckan också. Och så jag kan spara till mina barn. Ungefär så. Sen vore det praktiskt att utveckla pälsdjursallergi. Fast det hör ju inte hit. Att jag hade råd med hunddagis. Eller Cesar Milan. Jag äter galna mängder choklad och funderar på karriär. Och gamla morsor, alltså om att skaffa barn på äldre dagar. Jag bryr mig inte om andras ålder men om min. Om man är barnlös kan man lätt skaffa barn vid 42. Då har man vilar upp sig i 42 år. Men när man är sliten och härjad. Med hjärtklappning och snurrisnurr i planeten mest hela tiden. Då är det nog dumt. Då är det liksom sista spiken. Det som gör en totalt banans. Tänker fortfarande på det här med fler barn. Jag orkar inte. Vill inte. Vill helst leva barnfri en vecka och kolla på Nyhetsmorgon i fred. En vecka utan nattningar och rumptork. Så liksom varför börja om? Varför driva mig själv till bananamosad hjärna och kropp. Ändå liksom, är redan lite för gammal. Kan kiskom inte fatta att det gick såhär fort. Livet alltså. Vill inte ena förstå det. För en grubblare som jag behöver tid. Den här högst väsentlig. Jag gör inte spontanitet. Jag ältar och funderar, väger för och emot, kommer inte till kritan. Fattar jag beslut ältar jag om det var rätt i åratal, alltså åratal. Ett decennium kan lätt glida förbi medans jag sitter med pannan i djupa veck, eller inte djupa. I min släkt får vi inte djupa veck, inte ens rynkor faktiskt. Inte före 45 ivarjefall. Funderar alltså med min obotoxierade panna i tunna veck och swipp så har 10 år passerat. Det värsta är att jag är lat. Visste jag att jag kunde knyppla någon kudde och den skulle bli the shit och årets julklapp skulle jag göra det. Men det här med att kämpa i motvind utan utlovad succé och pengahög. Gör att jag bara funderar runt, runt och kommer inte någonstans. Jahapp, frågor på det. En frågestund alltså, som vilken storbloggare som helst. Och slutligen. Sova. Denna hets jag känner för det. Borde lägga mig med barnen. Jag har levt mer en ett halvt decennium på existensminimum när det gäller sömn och ändå kan jag inte slita mig och gå och sova. Jag måste leva tänker jag. Så lite tid, så mycket liv jag vill leva. Har kopplat ihop mitt hiskeligt temprament och min korta stubin med sömnbrist. Men ändå gör jag inget åt det. Vill tydligen leva ett liv som en arg zombie, som inte orkar nåt, som bara längtar till kvällen och lovar sig själv sömn. Men det är bara lögner.

Den är min. Det står ju mitt namn på.

Har hittar mitt hus! Och det ligger på min gata. I mitt område. Alltså där jag skulle ha bott. Älskar varje del av huset. Det är högt. Det har en fantastisk veranda. Köket och badrummen är hiskeligt fula. Men den lilla balkongen. Och grinden. Och trädgården. Och burspråket. Och trappan. Och källaren. Och vinden. Och verandan. Sa jag verandan? Och min gata. Har tittat på fler hus här förut. Det är min gata. Huset längst ner på gatan har jag fantiserat om i mer än 15 år. Det är litet, för litet nu, och vingligt men vackert. Det är min gata. Den heter till och med samma som jag. Det här huset är mitt hus. Det är mitt öde. Det enda som står mellan mig och mitt öde är några miljoner kronor. Några miljoner bara. Liksom det är inte mer. Några miljoner behöver jag till nästa vecka. Alla sover nu. Mitt på dagen. Feber. Och jag drömmer om mitt hus. Om ett liv där. Jag skulle inte vara trött. Bara jobba litegrann. Kanske skaffa en bebis till. Sitta på verandan och gunga. Pussa mina barn. Äta hallongrottor. På kvällen skulle jag sitta där med min man, lyssna på snoop och ta en cigg. Det ösregnar. Jag är trött. Och ska jobba ihjäl mig. Jag ska typ jobba dag och natt fram till mitten på december och inga pengar kommer jag tjäna. Eller ja, så få små slantar så de knappt räcker till en ny iPad. Det är vad jag ska göra. Det är så mitt liv ser ut. Och jag vill bara byta jobb. Och flytta. Och nu har barnen börjat trivas så bra. De älskar förskolan och skolan och vännerna på gatan. Och jag vill flytta. Och jag får dåligt samvete. För jag är egoist. Fast kommer de ha det bra hör i längden? De kanske skulle få det bättre där. På gatan som ropar mitt namn. Nu ska jag sluta drömma. Börja hänga tvätt. Och leva det liv jag har. Och det är jävligt fint. Det är det. Det är det. Det är bar jag som håller på. Och ältar.

Typiskt asså typiskt.

Tröttnat på att vara tjock, men inte tröttnat på mat. Så t y p i s k t! Annars då? Jo du, skapar mest kaos. I förhållandet, på jobbet. Är missnöjd. Liksom uppretad, aggressiv. Säger, eller slänger ur mig saker lite hur jag vill och folk ba amen åh och himlar med ögonen och jag ba AMEN ÅH och himlar stenhårt med ögonen. Så det gör ont. Liksom vansinnigt. Ryckigt. Epileptiskt. Sinnessjukt. Och tänker ba god damn moron. Blir liksom hetsig intensiv och debatterar allt. Hittar enbart problem. Aldrig lösningar. Och skulle en lösning bli upptryckt i ansiktet så hittar jag problem med den direkt. Skulle behöva...nåt. Tagga ner? Lugn och ro? Semester? Nytt jobb? Ny inställning? Amen jag vet inte. Orkar liksom inte bry mig. Skäller till höger och vänster och tar tre, tre!!!, sockerbitar i varje tekopp. Tar ofta en påtår direkt på, med lika många bitar till. Får liksom inte nog eller får nog!!! Livskris? Uttråkad? Bara trött? Vet inte, säger jag ju. Allt är bara jobbigt. Och det är min inställning till allt som gör allt så jobbigt. Jag fattar ju det, ivarjefall. Men det är för jobbigt att ändra inställning. Och så var det med det, you god damn motherfucker. *himlar galet med ögonen*

För hemskt.

Läser om en femåring som varit på dagis igår, fått feber inatt och åkt in med ambulans tidigt imorse och dött på sjukhuset efter en och en halv timma. Och jag tänker på sorgen, fast jag inte kan riktigt. Jag orkar inte ens tänka. Jag blir så himla rädd för livet när jag läser sånt här.

Surare än en citron, som en lime kanske.

Det känns som ingenting är bra. Sökt ett jobb jag bara måste ha och så har de inte ens kallat mig på intervju. Jaja, jag har inte alla utbildningar de kräver men jag skulle ändå vara bäst. Inget saknat självförtroende där. Men annars så. Mitt jobb rullar på så fort. Jag ska vara med i alla jävla grupper och komma med ideer ,och så långt är det väl ok, men sen ska jag också genomföra alla ideer. Foton hit, informationsbrev dit, föreläsa för 1000 personer, fixa powerpoints, komma på skämt. När hela branschen bara suger. Kan inte stå för det mer. Intervju för lokaltidningen om senaste projektet. Funderar på att göra en Robinson-Robban, måla mig blå och bälja ut all skit. Vi har löss på jobbet med. Fattar du att mitt huvud kliar? Hypokondrin når nya höjder. Kan man vara såhär trött, snurrig och andfådd utan att ha en allvarlig sjukdom. Ungarna. Har inget tålamod. De kissar hela nätterna och en har ett misstänkt fästingbett. Hunden pissar och tuggar sönder allt. Alltså allt! Hoppar upp i ansiktet på alla. Vad den gör med mitt höga blodtryck vill jag inte ens veta. Och varför ringer de inte in mig på en intervju? Va? Hungrig är jag också. Och fattig som fan. Och trött, så trött.

Den gamla goda onda tiden

De andra ba; budget blabla utveckling blabla hösten blabla resurser och jag ba; vem är jag. Hela sommaren har min bästa vän sagt att jag har en pinne i röven. Babydaddyn har kallat mig präktig i åratal. Och det var ju inte igår jag dansade i bh på borden. En gång i tiden när jag var ung var jag ganska arg och hånfull. Men jag var också lite galen. Gjorde crazy shizzle. Traskade in på fester med ett entorage och bette mig som jag ägde stället. Jag drev med alla, inklusive mig själv. Jag behandlade killar som de var skräp. Himbos sa vi då. Jag var verkligen arg och kaxig, men jag var också fri och galen. Jag var nog ganska oberäknelig på ett roligt sätt. Jag var fuck it, nu kör jag. Fast jag oroade mig då med. Jag var analytisk och strategisk. Åh gawd, jag hade många kassa sidor. Men många bra med. Speciellt det där med vild and crazy och framförallt fri. Jag var Leonardo längst fram på det där skeppet. Men nu. Nu har jag fullt upp att vakta kids. Jag har noll tolerans mot fylla bland barn. Jag har koll. Stenkoll mest hela tiden. Därför är jag trött. Och därför har jag nog, trots att jag himlade med ögonen, en pinne djupt inne i röven. Jag börjar fatta nu vad de menar. Jag har blivit tråkig. Allvarlig. Seriös. Jag behöver väl rycka ut pinnen. Men jag kan ju inte bli 16 år igen. Hur ska jag bli Leo, 30+,med håret fladdrande i vinden? Tröjan sitter ju på nuförtiden. Vill inte ha valkarna fladdrande i vinden. Eller det kanske är det jag behöver? But i'm from the 70's, i'm not a 90's bitch. Jag säger det budget-schmudget, resurser hit och resurser dit. Hallå, jag genomgår en livskris här. Låt oss fokusera på mig. Ska jag behöva klättra upp på bordet med mitt ryggskott och go i don't think you're ready for this jelly - on you för att pinnen ska slå i bordet och jag blir fri igen.

I don't care. I love it.

Lyssnar på Icona Pop och förstår nu min identitetskris. Jag var ju idontcareiloveit. Och nu ba oro, oro, oro. För allt från förkylningar till mobbare och pedofiler och vidare till galna kosjukan. Måste bli mer fuck it och let my hair down. Går kolla kalendern när det passar in. Idag är det möte efter sammanträde hela dagen. Borde kanske skolka? Typ äta chokladbiskvier på café och bara fuck it. I don't care. I love it.

Är du dum i hela huvudet, eller?

Omfg. De här ungarna alltså. Den ena sitter och skiter och ropar: "färdig, kom då jävla pappa." Den andra rymmer iväg till skogen och vi är typ 1 sekund ifrån skallgång och polishelikopter. Ljuger gör de båda två. Och kastar sina leksaker. Trampar på dem. Gör sönder dem med flit. Öronen har de tappat båda två. Och jag som varit så nöjd och stolt över mina fina, välartade, artiga, trevliga, duktiga och uppfostrade barn. Liksom klappat mig på bröstet och kollat överlägset på dem med barn som slåss och skriker. Fan alltså. Det blir inte lättare när de blir större. Idag har vi haft allvarliga diskussioner om att ljuga. Att man inte ska ropa varg i onödan. Om att man inte får sticka någonstans alls utan att säga till och att man inte får gå till skogen själv överhuvudtaget någonsin. Om faror. Trafik, skada sig och fula gubbar. Om pengar och värde och saker och vårda och vara rädd om. Alltså jag blir så arg, men samtidigt rädd. De är sina egna, de är personer. Hur ska jag få dem bra? Hur ska jag få en bra relation till dem? Hur ska jag få dem att lita på mig, vilja prata med mig? Hur ska jag få dem att förstå hur mycket jag älskar dem. Känns det klurigt nu, hur blir det när de är 10 eller 13 eller 16? Ju äldre de blir desto mer hubba-bubba reklam blir det. Big trubbles, no bubbles.

Sweet lord

Helg. Tack gode Gud!

Ofattbart stort

Mina barn alltså. Ibland är det så obegripligt att förstå. Att j à g har barn. Flera stycken till och med. Är de verkligen mina? Tittar på Lilla och funderar över hur hon kommer se ut när hon blir äldre. Undrar hur de kommer bli. Oroar mig förstås. Världen är så jävla farlig. Jag har barn. De är ofta tråkiga och sura, så de är väl mina. Jag älskar dem så det gör ont på riktigt.

Och så var vi där igen

Ont i huvudet, ont i nacken, sanslöst trött, tvätta och fika och det var den helgen det. Blrjar få mycket svår söndagsångest. Vill inte jobba och det är inte enbart för att jobbet är tråkigt för det är ok när jag väl är där. Är bara trött på alla procedurer. Frukost, sminkning, påklädning av mig och ungar. Kläderna har krympt igen. Lämning och gråt. Orkar inte. Cykla och jobba. Och regn. Och hämtning. Mellanmål, griniga ungar. Plocka undan, tömma diskmaskin. Matlagning. Duschning. Och läggning som tar timmar. Kan man gå in i väggen av att bara leva. Behöver vara ensam med bara tv som sällskap. Vill frossa i Oprah och real Housewifes. Värma mat i micron och vara själv. Lathet? Depression? Vanlig trötthet? Jobbade ett par timmar idag. Hemifrån. Brukar aldrig klara av att jobba hemifrån. Vill ändå ha ett jobb där man kan jobba hemifrån. För jag vill vara själv. Ensam hemma på vardagarna. Lalla runt. Vattna en blomma. Falla ner i soffan. Läsa. Men nej. Nu är det jobba, jobba, jobba som häller. Sena kvällsmöten. Komma hem för att sova, börja om igen. Och lite ångest har jag för intervjun. Han ringer nog imorgon. Vad ska jag säga. Du, jag tänkte vara arbetslös ett tag. Och bara typ glo. Visst är jag ambitiös och full av ideer. En klippa. En lifesaver. En varje business vill ha. En som inte är rädd för att ta i när det behövs. Som jobbar länge och gratis. För gratis jobbar vi i min branch. Börjar bli trött på det där med. Att alltid vara fattig. Aldrig lyxiga weekendar i New york. Någon med min arbetsmoral och kämpar glöd är väl värd det. Eller kanske bar en helt ensam vecka i soffan. Whatever. Imorgon tar vi nya tag, för nu sprängs huvudet. Och det här var lite väl gnälligt till och med för min smak. Men vet du, något jag skulle vilja är att plugga igen. Kanske inte sena tentaplugg och skriva rapporter. Men sitta på föreläsningar och få intryckt nya kunskaper i det här slitna, värkande huvudet skulle jag vilja. Csn, sluta snåla. Låna ut lite mer stålars till mig och låt mig bli smart. En gång för alla.

Ett, två, tre. På det tredje ska det ske. Three is a magic number. Alla goda ting är tre. Och Johnny Depp är alltid het.

Drömde i natt, är så effektiv så jag passar på att drömma för fullt de 4-5 timmar jag sover. Hursom drömde i natt jag var gravid och det var en kille. Jag var lycklig. Inte alls stressad och rädd. Vad betyder det? Att jag visste att jag drömde och därför tyckte piece of cake att föda i en dröm, blir det för jobbigt då kan man styra så små, små gubbar kryper in och lyfter ut barnet, eller att det nya är smärtfri förlossning, bebisen transporterar sig omärkligt och ljudlös genom huden, som ett spöke. I drömmen dör man inte på förlossningen. Barnet får icke kolik, skulle ungen få kolik mot alla odds dyker Johnny Depp upp och är manny med helande krafter. Han kanske helar lite på morsan med och hon ba, kör hårt Johnny D, i drömmen finns inga konsekvenser. Inga makar som blir tjuriga för att man råkar shag the Depp. Men nu till detta med ett tredje barn, tänker mycket på det. Varför? För att det börjar bli sista chansen? För att det är inne att ha tre, eller fan nu är väl trenden fyra? Kommer man alltid fundera på ett barn till oavsett hur många man har? Blir man någonsin nöjd? Blir jag någonsin nöjd? Hur fattar man ett beslut? Vad ska man grunda det på? Om jag skaffa tre, skulle jag börja fundera på fyra då? Varför tänker jag så mycket på en trea? Min hjärna säger till mig tydligt, det är bra nu. Det är såhär mycket du klarar av. Varför börja om? Varför? Och varför älta detta? Vi har det fantastiskt nu (eller hade tills the dawg dök upp). Mina barn behöver mig, min tid räcker inte. Gillar inte heller att hänga upp små, små strumpor på tork hela nätterna. Kollar hellre på Big Bang Theory eller sover 4-5 timmar och drömmer om ultraljud och Hansen från 21 Jump Street. Vill jag ha ett barn till? Drömde för övrigt att det var dagen innan avresa för vår två veckors solsemester och jag kom på att Ebbe in te skulle med, han skulle bo hos farmor. Fick panik och ringde till flygbolaget och skrek, ni måste fixa en biljett. Ni måste fatta att jag varit insane när jag fattade beslutet att sonen skulle få stanna hemma. Jag var verkligen panikslagen. Sen vaknade jag av Lillas morgongnälliga stämma. Jag viiiill ha välling NU! Och så är det en ny dag och tack och lov att det är en lördag och det är en ledig helg på två hela dagar framför oss.

Om jag var född på 90-talet vore jag mf-in' smokin' hot nu

Hur kan jag gå tag i en PT som inte kostar något, varken pengar, blod, svett och tårar? Ser min astranged lillasyrras fb-statusbilder ikväll och känner mig gammal, fet och skröplig och ändå känns det som igår min tunga hängde utanför och mitt fu-finger var höjt i luften på fredagskvällarna. Och magen var platt, trots att den var fylld av öl och fjäril i väntan på att han skulle ge mig den där blicken. Så en free fucking PT eller en timemachine ska ligga i brevlådan imorgon bitti. Hittar jag bara morgontidningen där, då gör jag inge mer, aahhh agghhhh. Som Mattis säger.

Älskar de svåra bloggarna där man verkligen får söka efter mening

Och hur många felskrivningar hann autokorren göra där och hur många av dem misslyckades bloggerskan se i sin iver att leva efter sitt nya motto, nu eller aldrig. Effektivitet people, livet är kort. Hinner inte räkna. Skriver redan för fullt på ett nytt världsomvälvade inlägg, som den dyslektiska autokorren gör sitt bästa att krydda till. Godnatt, alla dödliga, Godnatt.

Förlåt på hens vägnar

Och sen ber jag om ursäkt till den stackars krake som kanske irrar sig hit och får läsa all den här deprimerande skiten som dessutom är full med stavfel, särskrivningen och saknar stycken. Men som vanligt är det inte den som skrivit bloggens fel, utan den som konstruerat iphonen. Ok, lite kanske det är bloggarna fel. Men bloggaren kan faktiskt inte hjälpa att hen är slarvig och lever efter mottot nu eller aldrig, fort ska det gå, effektivitet people livet är kort. Och så är ju iphonen dyslektiker. Det kan hen inte hjälpa. So don't get mad, get even.

Full av ambitioner, tom på ambition

Annars då? Planerar storslagen inredning och renovering. The dawg har käkat upp allt, så måste ha ny soffa, matta, tapeter, skor. Samtidig funderar jag på att sätta upp en vägg i Lillas rum, så sängen bli en mysig koja. För myyys ska det vara såhär en fredag och speciellt nu när hösten är på intågande. Myyys. Tänker snickra ihop en hylla till Ebbe, tapetsera hans rum med tidningar. Måla stolarna randiga. Trolla fram krukväxter som ej dör. Go rockstar i köket och krossa allt och sedan kakla allt i stil slakteri. Bygga en veranda med tak med en liten hammock. Installera hiss och byta golv på nerrvåningen. Eventuellt tar jag taket också. Installerar lite spottar över Ebbes original paintings. Måla pianot rosa och vaxa hela mig. Allt ska jag göra ikväll. Det är nu eller aldrig. Mitt nya motto. Jobba nu, eller aldrig. Äta nu, eller aldrig. Duscha nu, eller aldrig. Effektivitet. Det är min nya grej. Adhd-light, är min stil. Så soffpotatisar, sitt där och pös med era pringelsrör. Jag tar en löptid ner till Afrika, adoptera tvillingar och bygger en våning till på huset ikväll. Vad gör du?

Missing the nice personality

Jag undrar när jag ska bli sådär trevlig och stå i köket bland puttrande grytor och göra muffins av svarta bananer eller ens städa kylen och slänga all gammal möglig mat. Eller så undrar jag när jag ska bli trevlig överlag. Typ bry mig om andra, ringa och fråga hur de mår, bjuda på bananmuffins. Verkar som att det blir...aldrig.

Psyk nästa

Karaktärs drag som borde analyseras: Hur jag vill ha nåt och sen när jag får det så vill jag inte ha det. Och sen när det är long gone kan jag inte släppa det utan ältar det och vill ha det igen. Skulle jag få det igen, så börjar det om. Då vill jag inte ha det osv. En evig cirkel. Varför jag alltid nöjet mig. Fast jag ändå inte nöjer mig. Går en utbildning som käns lite kul, för orka läsa upp fler betyg. Säljer lägenhet som skulle kunnat bringa in cashen till topplånet på ett hus på där jag vill, för orka vänta på nåt som inte händer. Köper den halvsnygga soffan, för orka spara till den snygga. Vad är problemet? Är jag för otålig? För lat? Saknar självförtroendet att satsa? Och saker jag vill ha? Vill JAG egentligen ha dem, för att JAG vill ha dem eller för att det är det jag ska vilja? Som man ska ha? Vill gärna ha ett tredje barn i teorin, men orka i praktiken. Varför köpte jag hus? Vill jag bo i hus, eller gjorde jag det för att man skulle göra det bara? Gick jag en utbildning bara för att ha en, eller för att jag ville ha just den utbildningen. Jag vet fan inte vad jag vill. Jag bara gör saker. Som jag borde. Som det är dags för. Som låter bra. Som är bra på pappret eller i teorin, men i verkligeheten och praktiken vad vill jag då? Vad vill jag? Jag vet FAN inte vad jag vill.

En latmasks bekännelser och hat mot den som skapat vår samhällsordning

Jag tänker såhär, jag borde träna. För att bli stark, snygg och pigg. Framförallt pigg. Borde också börja sova för att bli pigg. För att bli klar i huvudet. För att orka laga mat. Bra mat. Sökte ett nytt jobb som jag inte är kvalificerad att utföra. Var på intervju idag. Ställde tusen krav. Typ, vill inte jobba heltid, vill ha korta dagar, vill fortsätta med mitt projektarbete samtidigt. Betedde mig som man inte ska göra på en intervju. Drog ett skämt om hur skönt det är med ledighet. Var alltså mig själv. Lat, bekväm och dryg. Den eventuella chefens ben började hoppa under bordet. Jag stirrade på benet. Såg all ilska från mitt provocerande sätt i det. Hur irriterat det var. Typ jävla bimbo, who the fuck do you think you are. Alltså jobbet vore ju nåt nytt, slippa det jag är i nu, nya erfarenheter, nåt att sätta på cv:n. Men det skulle även kräva massor av mig. Och är emot saker, personer och liv som kräver energi av mig. Vill typ bara glida runt. Slappa, slöa, låta nån annan ta besluten, jobba så lite och så iq-befriat som möjligt. Men nu när jag sumpat det känns det jävligt trist. Skulle chefen däremot plötsligt uppskatta min slöa ärlighet och erbjuda mig jobbet, skulle jag bli totalt kluven och vilja tacka nej. Karriär verkar inte var nåt för mig. Kanske skulle jag bli karriärist om jag kunde göra karriär av min hobby. Tråkigt bara att jag inte har någon hobby. Om man inte räknar med att slöa förstås. Slöa bort träning, matlagning, karriär, barn och liv. Fy, fan vad tråkig jag är. Men set är för att jag är så trött. Eller det skyller jag på ivarjefall. Jag är liksom uttråkad på jobbet, huset, vännerna och festerna och de mesta. Så ibland får jag ryck och bestämmer mig för att rycka upp mig. Typ köper träningskor, kollar på hus, söker jobb jag inte är kvaliciferad för. Sen när det blir dags för prestation och beslut, då får jag beslutångest, blir super velig, får ont i magen och tycker allt är jobbigt. Är jag då nöjd med mitt tråkiga jobb, mitt tråkiga jobb och mitt lata liv. Nej. Jag vill ha nåt mer. Jag är sugen på nåt. En god jävla sliskig efterrätt. Jag vet bara inte vad den är för nåt. Jag vet vad jag inte vill jobba med. Och jag vet att det här inte var mitt drömjobb, inte ens i närheten. Men vad mitt drömjobb verkligen är, det har jag inte en aning om. Blir trött på min jobbytarkarusell med. Jag vet aldrig hur kopiatorn fungerar, för den är alltid ny. Jag minns inte mina logg-in. Jag kan inte minnas fler sådanna, min hjärn kan inte ta in fler. Ofta trycker jag in ett jag hade 2004. Jag har svårt att minnas vad mina arbetskamrater heter, fast jag jobbat med dem i två år. Min hjärna är slut. Och varför har hela wistiria lane flyttat till Dallas? Ett är säkert. Det finns något jag verkligen vill med all säkerhet och det är att vara med min familj. Mycket. Helst dygnet runt. Varför tillbringar vi våra dagar på fyra olika ställen? Varför är vi inte tillsammans? Konsumtionssamhälle, industrialisering. Vem kom på skiten? Vem?

Att vända andra kinden till, en förlagd uppfostringsmetod?

Alltså the babies, fan vilken ångest jag får. Vill skydda dem från allt i världen. Vill att alla ska älska dem lika mycket som jag. Vill att alla ska behandla dem respektfullt. Vill att de ska känna sig omtyckta, inte bara av oss utan av hela världen. Jag var populär när jag gick i skolan. Inte sådär att alla killarna var kära i mig. Men alla, eller kanske inte alla men det kändes iallafall så, tyckte jag var rolig. Jag behövde aldrig vara orolig för att inte bli utvald till laget, det fanns alltid flera som ville vara med mig när vi delades upp i par. Och fan, va sånt gör för självkänslan. Självförtroende är jag inte direkt uppfylld av, men självkänslan är det inga problem med. En styvmorsa som hatade mig, har knäckt lite på mig, men tack vare min inre övertygelse om att jag är bra, jag är kul har jag aldrig blivit knäckt mitt itu. Jag önskar så att mina barn får många vänner, många vänner som gillar dem på riktigt. Som visar sin kärlek och sitt stöd. Som hjälper mig att få mina barn att bli trygga och lyckliga. Min älskade vackra pojk, han är så arg hemma. Mot oss är han trotsig och hård. Lillasyster kan han vara riktigt elak mot ibland. Sen där ute i världen, är han lite lillgammal och lugn och försiktig. Och kan inte riktigt få ihop det med grabbgänget som inte leker, utan som mest jagas, knuffas och retas. Och jag hatar dem allihopa. Jag vill gå dit och knuffa tillbaka jävligt hårt. Blir det inte helt rätt, kan det bli så jävla fel. Det kan bli en söndrig självkänsla, en osäkerhet, en känsla av att vara mindre värd, sämre. Och då känner man sig olycklig. Och jag går sönder av olycka. Fan, vad det ska vara svårt. Svårt att veta hur illa det är, kanske inte så farligt alls, eller kanske ett rent helvete. Vad ska jag göra. Hur ska jag reagera? Jag drar igång på alla cylindrar, men jag måste tänka klart, reda ut, ta reda på fakta, så jag inte förvärrar. Klumpen i min mage förgör mig. Jag hoppas han inte har en likadan. Jag observerar och analyserar. Min magkänslan säger att jag kanske är lite för mycket hönsmammig. Att min skyddarinstikt är stor. Alla retas ju, och han skuttar ditt ganska glatt. Kompisar ropar hej då, vi ses imorgon. Men ändå gnager en oro hål i mig. Även lite hårda ord kan skad mycket. Vad ska jag göra? Magen full av klumpar och känslor och tarmar och skit, inte lätt att höra vad den egentligen vill säga. Näst vecka ska jag ta ett snack, se om jag kan var med. Ta reda på hur det ser ut och ser det illa ut, då jävlar får ett gäng förskolepedagoger från den gamla förskolan, nya lärare och fritidspedagoger, föräldrar och ett gäng sexåringar passa sig jävligt noga. För då brakar helvetet lös.

Ja du, vad ska man säga.

Ett hus ingen har gjort något med på 60 år. Jag ba: Var är tvättmaskinen? Är det där en tvättmaskin? Fatta smutsen överallt, golv, väggar, lister. Allt måste bytas, fönster, tak, garageport. Insyn från fyra hyreshus i hela trädgården. Alltså hela! Planlösningen var ok, men allt annat kräver grov renovering. Två barn, hund, renoveringskaos i ett par år och leva på vatten och bröd är vad som krävs. Om inte nån slänger över en mille eller så. Akut behovet jag kanske 20 laxar. Hunden har kissat i soffan.

What's New Pussycat

Vakna. Blunda. Kolla klockan. Blunda. Stänga av larmet. Sminka. Borsta. Fixa mackor. Övertala och tvinga på kläder. Hota. Be. Kommendera. Stänga av tvn. Skor. Ut. Fånga hunden som rymmer. Låsa. Låsa upp. Hämta väska. Låsa. På väg. Lämna första. Pussa. Krama. Lämna nästa. Pussa. Krama. Läxa upp idiotiska, elaka nya klasskamrater. Hämta cykeln. Tänka på de ledsna ögonen. Oro. Ilska. Svettig. Uppförsbacke. Låsa cykel. Låsa upp. Stämpla in. Hej chefen. Jobba. Jobba. Jobba. Te. Muffins. Jobba. Jobba. Äta. Sitta i möte. Skriva. Diskutera. Förklara. Riva sitt hår. Sura. Diskutera. Förklara skriva. Te. Toblerone. Mer möte. Packa ihop. Cykla. Svettig. Uppförsbacke. Alltid uppförsbacke. Krama. Pussa. Klappa. Torka kiss. Mat. Prat. Be. Muta. Hota. Duscha ungar. Borsta tänder. Duscha mer. Ligga i ett mörkt rum och glo i taket. Klappa ryggar. Viska. Hota. Muta. Kramas. Andas ut. Tv. Telefon. Prata. Oro. Frustration. Torka kiss. Prata. Borsta. Sova. Sommnar inte. Kissa. Somnar. Hjälpa till och kissa. Sova. Trösta mardrömmar. Sova. Vakna. Blunda. Kolla klockan. Sådär ser det ut. Blandat med dammsugning. Handling. Matlagning. Grannungar och jaga rymmande hund. Skolan är skit. Kompisarna dumma eller tråkiga. Jobbet är segt. Hunden är pian in the ass. Imorgon blir det bygga ännu ett nytt, förhoppningsvis rymningssäkert staket. Tvätta nerkissad soffa. Gråta över sönderbiten fotölj. Städa. Städa. Städa. Och kolla på ett ruttet hus med sämsta läget in the old neighbourhood. Som vi inte har råd med. Och hata det svåra med livet och älska de bästa. Och det går inte att göra styckindelningar när man bloggar från phonen. Och pussycat, that's whats New here at the dawgpound.

Stand up comedy

Nu skojar världsaltet/Gud med mig sådär himla roligt igen. Ryggskott. Ryggskott! Eller ja, enligt 1177 ska de vara det. Ont i ryggen i en vecka och nu kan jag knappt gå eller stå. Och imorgon börjar jag jobba. Och jag måste verkligen det imorgon!!! Måste! Få iväg ungar och kläder och väskor och hundar (eller hund, men den känns som 7 stycken) och mig själv och ja. Stressnivån. Stressnivån!!! Och smärtan. Hahahahaha, vad roligt. Så skojsigt! Hilarious.

Jag älskar katter, har alltid gjort och det verkar som jag kommer sluta som en crazy catlady som blir uppäten av mina 40 katter. Och vet du, det ödet känns faktiskt helt jävla fine idag.

Alltså jag är ju den där ältaren. Jag låter ju inget vara utan bara måste älta. Just nu ältar jag the dawg. Jag visste ju varför jag inte ville ha nån. Och nu sitter jag här med söndertuggad dyrematta och nerkissad billigsoffa och ba fucking hate it. Barnen är galna och ska klappa och pilla och få blir dawgen crazy och hoppar och nafsar och jag blir så jävla stressad. Och ryter och skriker. Men nu är det som det är. Och det blir ju bättre. Den växer ju upp snabbare än de där kolikiga trillingarna. Men ändå, doh, så jävla onödigt. Så jävla onödigt just nu när kidsen precis blivit självständiga. De går ner och kollat på film själva på morgnarna, leker i lillskogen och typ underhåller sig själva relativt långa stunder med lego och skit. Ja, då slappnar jag av efter åratal av sjuk stressnivå och ba, ok vi köper valp. Fucking stupied. Och det är mitt eget fel. Det är det värsta. Jag har ingen annan att skylla på. Det är jag som är fucking stupid. Så nu går jag runt och surar och muttrar och förstör de andras happy days. Fan vad jag ångrar mig och det hjälper inte för det är ju faktiskt bara en hund som snart är en del av familjen osv yadayada. Ok, nu går jag och bankar mitt huvud i väggen ett tag.

Lord Have Mercy

The dawg alltså, borde skaffat trillingar med kolik istället. Har också mycket ont i ryggen. Haft i flera dagar. Är det så här det är att bli gammal. Going mental. Måste ringa kiropraktor. Och Robert Redford, eller han kanske bara snacka horse. Vad heter han då, den där gråhåriga packleadern? Milan? Eniro nästa.

Jag tänker film, pyssel och kramar och det blir hopp, skrik och bråk.

Nattar barn och är tacksam över allt jag har. Mina fina barn, som jag visserligen varit halvt rasande och sur på större delen av dagen. Det öser ner och vi är inlåsta med en busig valp som kissar och tuggar på allt. Barnen och hunden har klättrat runt i soffan och retats och bråkat och då känner jag mig ofta lite galen. Typ vill rymma. Men sen när det blir lugnt, då spelar jag rumble tills ögonen blöder och frågar mig själv vid tvåsnåret om jag är tokig. Imorgon tänker jag ta en dag med mitt skolbarn på stan. Det ska klippas hår och handlas byxor och fikas. Och hoppas på att det inte blir alltför mycket tjat om leksaksaffären. De små busiga med hörselproblem får stanna hemma med gubben. Ja, det börjar nog bli dags att kalla honom så.

Be cool

Jag är sur. Sur för att jag är trött, slö och svag. Sur för att 5 veckor gått och det bara är en kvar. Sur för jag borde måla fönster, rensa ogräs och städa. Sur för att jag är sur. Lite sur även för hunden. Ja söt. Usch luktar. Kräver planering och kräks i bilen. En bebis men ändå inte. Och lite stressad blir jag för näsan är täppt och ögonen kliar och jag vill inte krossa några hjärtan. Allt är symtom på stress säger jag och samtidigt tänker jag, jag är verkligen stressad. Men för vad? Varför? Tråkiga måsten to hell with'em. En vecka kvar med självständiga barn, finaste karlen och inget ösregn. Slappna av och njut. Be cool.

You Should Known Better

Fy fan vad jag ångrar mig. Idag blir det seriös vinpimpling med singeltjejerna för att glömma eländet.

Så kan det gå

Efter åratal av övertalning, förhandlingar och ren propaganda fick jag ett svagt ögonblick i semesterns lättja och nu sitter det en byracka här hemma. Gudomligt söt förstås, men allt detta arbete i alla dessa år som väntar, tynger axlarna rejält. Da babydaddy är i himmelriket, jag såg till och med en tår i ögonvrån igår. Har redan fått tvätta alla mattor en omgång, det är det väl värt! Det är det väl värt?

The Kids are Alright

Ibland (ofta) verkar det som jag är trött på di sära små människorna som bor här och javisst, de kräver en massa tålmod men det är värt att ha dem hängandes runt här för de sjuka grejer de säger. Alltså lyssnar man på deras snack, och inte bara försöker koppla bort allt, så blir man glad. Sjukt roliga är de, de roligaste jag någonsin känt. Och dagens oro, eller fuck hela livets oro, är ju en oro för dem. Jag måste lära mig släppa den, alltså måste! Men hur fan ska man göra det när man ska släppa iväg en tandlös stackare som inte kan knyta sina skor i händerna på 12-åriga tjuvrökare. En lärare på 25 galna ungar och 50 på 2 fritidspedagoger. Fy fan, vad ont i magen jag har. Men han är väl större än jag tror, men samtidigt väldigt liten. "Du kommer inte tro mig, men jag tyckte jag såg tandfen i natt, har hon gula kläder?"

Pensionsspar

Alltså för att vara en som I <3 TV, ser jag väldigt lite på den. Jag älskar serier och talkshower. Jag älskar engelsmän som letar hus på landet och hemmafruar i New York. Och riktigt bra dokumentärer. Men nepp, jag har inte tid. Och vems är felet? Det är barnen såklart och fucking Rumble. Åh tv, jag saknar dig kompis. Jag saknar hela söndagar framför dig. Nåväl, jag har en planer till pensionen i varjefall. Då ska jag se färdigt Lost och Nip Tuck en gång för alla.

Mitt i livet

Jag tänker mycket på mitt i livet och medelålders just nu. Jag börjar närma mig the big 3.5. Javisst det är en bra bit kvar, men nästa gång är det det som gäller. Jag är medelålders. Jag har snart levt halva livet. Ja, jag hoppas verkligen att jag har minst(!) halva kvar. 35+35=70 och dit vill jag nå. Helst mer såklart, men 70, det är verkligen inte allla som kommer så långt. Och om vi är medelålders först vid 50, då behöver vi bli 100 och det känns inte som det är aktuellt för mig. Jag älskar livet. Jag vill ha mycket liv kvar. Men det går så fort. Man är liksom fast i ett virrvarr av smutstvätt och middagslagande och undanplockande. Man hinner liksom inte se hur det bara susar förbi. Lite som det här med att jorden färdas i en hastighet av typ miljoner kilometer i timmen och vi märker inte av det. Men nu är det semester. Nu får man passa på och hinna leva ordentligt. Men jag börjar bli gammal. Jag har inga morföräldrar kvar. Jag har ingen mormor mer. Hon dog. Min fina, jävligt roliga mormor dog. Det är game fucking over och error och slut för henne nu. Nu ligger hon där, nergrävd, under ett hav av rosa rosor och är död för resten av livet. Mitt liv. Och mer därtill. I evighet. Det här var det liv hon fick. Det började och hon slet där i virrvarr av smutstvätt och middagslagande och undanplockande och sen dog hon. Jag hoppas hon visste hur älskad hon var. Hur viktig hon var. Livsviktig. Utan dig, hade inget mig funnits och inget Ebbe och Lilla. Du är en del av oss och jag saknar dig. Och jag kommer sakna dig så länge jag lever. Du har alltid funnits. Och nu har jag ingen mormor mer. Livet, svårt och skönt och tragiskt och vackert och farligt och lyckligt men framför allt så jävla fucking skört.

Live and learn

Alltså jag tänker såhär att jag borde återuppta bloggandet för allas vår skull, det finns så mycket visheter i mig som behöver komma ut. Men sen tänker jag varför ska jag ba del ut dem, live and learn själva va. Ibland behöver man ta det den hårda vägen, rough you know, lida, kämpa, trial and error och carpe diem och all that shit. Ta det från en som vandrat den smala, snåriga vägen. Eller who am i kidding? Mitt liv har mest vart en autobahn. Liksom serverat. Eller nä. Kanske inte riktigt eller inte alls. Men det har inte varit maskrosbarnigt iallfall. Bara lite fattigt och så. Nåväl. Ni får skaffa vishet på egen väg. Jag har visst slutat servera den. Precis som Madge igår. Liksom det här är ingen greatest hits tour, det här är mina nya skiva tour och jag menar kommer du hit i nostalgica, fuck u motherfucker. Jag är the queen of pop, jag gör vad fan jag vill. Ps. Carpe diem, that's the fick i Am.

Doing it Robin Hood-style

Är trött på all skit. Alltså stora barngrupper och mögliga lokaler. Tänker att jag ska engagera mig politisk. Bli politiker. Allra helst statsminister. Organisera om bland pengarna, ta från de rika och ge till de fattiga. Mindre sportbilar till 50plus gubbar med gravidmagar och mer vettiga vuxna till 6åringar på fritids. På måndag blir min första demonstration med plakat och hela the shebang.

Snabbspola, pausa, bebisar och ett jävla regn

Mörkt. Regnigt. Isgata. Jag blir helt nerslagen och bara ligger i soffan och kollar A Place In the Sun. Och så funderar jag på ett tredje barn. Hur det skulle vara att ha en såndär liten plutt. En liggvagn. Föräldraledighet. Lilla som storasyster. Små bebismössor. En bebis på armen när jag lagar mat, snyter näsor, torkar rumpor och hjälper till med påklädning.

Så löjligt är det. Alltså tänka på det. För jag vet att jag inte orkar. Det går inte. Jag vill inte. Men ändå är det något som typ hetsar till tankarna. Först var man rädd för att bli på smällen. Sen ville man bli det och nu vill jag inte det. Jag har liksom kunnat bli på smällen i över tjugo år och tar det för givet. Typ som en mänsklig rättighet. Jag har haft tur med, när jag velat ha en bulle i ugnen så har jag fått det, och när jag inte velat har jag sluppit. Men nu. Det börjar bli sista chansen snart. Det är sjukt. Jag är gammal. Om tio år finns inga val längre. Då är det försent för länge sen. Det är nog därför jag funderar. Tänker att man ska inte vara så nonchalant. Man måste verkligen vara säker. Åh, kan inte tiden hp långsammare bara? Så jag hinner med? Eller lite snabbt nu först så att det blir vår. Så stannar vi tiden och har sommar ett jävla bra tag.

Och en sak till

Jag har så dåligt mammasamvete. För att jag nu tycker barnen både är jobbiga och tråkiga. De bråkar och slåss med varandra och så vill de att jag ska lyssna på dem hela tiden och leka med dem hela tiden. Och det är jobbigt, alltså bråken, och tråkigt, alltså lekandet. Jag känner mig så jävla dum. Hur kan man tycka de man älskar mest, är jobbiga och tråkiga? Det är väl bara för taskigt. Sjukt, helt enkelt.

Fast älskar dem, det gör jag. Så att det gör ont. Ibland är det kanske kärleken som är så stor så den blir så smärtsam så jag måste fly från dem. Jag är så rädd om dem. Så orolig för dem. Så kär i dem. Mina barn, mitt liv.

Och gå och lägg dig nu för fan.

Ds

Och ps. Jag är elak mot folk. Typ ger dem tjuvnyp. Det är bara för att jag är sur. Och måste ta ut det på något. Och då passar visst andra jävligt bra.

Och klockan här på bloggen lever ett eget jävla liv. Det är mitt i natten.

Och fuck, fuck, fucketi, fuck. Gillar visst att svära med.

Kan inte sova. Tänker på hemskheter som kan drabba oss. Så jävla onödigt. Är gråtmild. Och det är jag inte. Måste vara pms. Förbannad också. På politik. På stora barngrupper. På fritidshemmen som är som nån jävla förvaring. Ingen bryr sig visst om barnen idag. Inte ens deras föräldrar. De lämnar ungarna till vilken skit som helst. Fattar de inte bättre? Två vuxna på 40 ungar, som går leka i skolsalar och korridorer. Va fan är det undrar jag? Måste snabbt bli ekonomiskt oberoende så jag kan skona mina barn från skiten. Eller få föräldrar och vakna upp. Men de är tröga? Lata? Okunniga? Förstörda? Trötta? Don't give a fuck?

Så, då får väl jag försöka sova. Fast jag inte kan.

Är det inte plus tio, grönt och fågelsång snart vet jag inte vad jag gör. Vår när jag vaknar upp, tack! Och engagerade fucking föräldrar.

Here I go again

Ta-dam! Här är jag igen. Och jag är vid mycket bättre mod. Bra va?

Jag gillar inte tumblr riktigt. Så jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag blogga här, där, någonannanstans, var, va? Just nu blir det här och där och kanske någon mer stans. Jag läser iallafall en massa bloggar som jag retar mig på. Och såklart massa underbara. Och alla gamla godingar. Som Anna, som jag tänker på hela tiden nu.

Fegis

Jag känner mig som jag gjorde inför min andra förlossning. Går runt i ett töcken, panikslagen, livrädd, önskar mig bort samtidigt som jag förbereder mig på att dö. Varför är jag så rädd? Varför är jag så dramatisk? Jag kommer aldrig bli en vuxen morsa, jag är ett gråtande barn. Fast jag gråter inte, jag gör sällan det. Istället slår hjärtat så det dundrar i hela kroppen och jag känner mig snurrig och svag. På onsdag smäller det. Är det ok, är det farligt, är jag dead meat? Bam-baram-bam. Vilken cliffhanger.

Jag hatar vintern och kylan

Lilla börjar bli stor for real. Snart är hon lika stor som Ebbe var när han blev storebror. Och fast Lilla känns stor nu, känns hon som en bebis jämfört med hur jag minns Ebbe i samma ålder. Känner mig taskig, hur kunde jag skaffa en till bebis när han var så liten? Hade inte han behövt ha mig ifred längre? Annars så tittar jag mest på, när livet flyter förbi. Ibland gråter jag och skriker för orken är helt slut. Vissa dagar är väldigt bra. Men jag missar barnen, Lillas härliga ålder, jag missar den. Fast det kanske bara är rättvist nu när jag tänker efter. Missade ju Ebbes med, för jag var en flodhäst. Jag är då avundsjuk på friska människor och vill slå alla som gnäller över magsjukor och förkylningar på Facebook. Att vara sjuk i en vecka, va fan är det? Inte ett skit. Jag är gärna sjuk en hel jävla vecka, eller tom två. That's a motherfucking piece of cake.

Rytmen är en dansare

Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner inte igen mig. Jag är inte jag. Det känns som om jag kommer krisa rejält snart. Jag undviker att tänka och då är det ok. Det har gått sju månader, och nä, egentligen är det inte synd om mig. Jag har inte fått någon dödsdom. Det verkar inte vara fara för mitt liv. Verkar inte. Så tänker jag. Bit ihop. Du har det bra. Men börjar jag tänka. Klart jag har det bra, men nej. Jag har det inte bra. Jag är inte med längre. Jag är bara här. Och jag vet inte vad här är. Här är inte jag.

Jag vet inte vem jag är längre. Jag tycker den nya jag är jobbig. Alltid borta. Ställer aldrig upp. Ringer inte. Skiter i alla.

Jag vill vara mej igen. Jag vill gnälla och knorra. Jag vill vara. Jag vill känna igen mig. Jag vill känna mig trygg. Glad i magen. Fri. Fri. Det saknar jag mest. Bara kunna dra. Göra vad man vill. Det som känns kul. Bestämma att på lördag smäller det.

Nu går jag hos kurator. Fast jag har tappat tron. Tron på alla deras metoder. På läkarnas. Kuratorns. Nu ska det opereras också. Jag behöver något annat. För i hjärtat tror jag att jag kommer bli frisk. För så här kan det inte vara. Fast ibland tvivlar jag. Blir jag inte frisk, måste jag bli av med alla måsten. Först måste jobbet ryka. Är det här mitt liv, kan jag inte slösa det på jobb. Då måste jag slösa det på mig och barnen.

Men jag tror att jag blir frisk. Jag tror det kommer dröja. Är botten nådd? Är jag positiv nu? Är det positiva tankar? Du ser, det är därför jag inte känner igen mig själv. Jag är inte positiv. Jag är den där med det sönderbrända gräset och det halvtomma glaset.

Idag är det vitt ute. Ingen gräs, men ingen snö. Frost, himlen är vit verkligen vit, huset är vitt, skrivbordet vitt och datorn vit. Jag lyssnar på Rythm is A Dancer. Jag är sugen på choklad, men kakan är inte längre halvtom. Den är helslut. Och smärtan har inte tagit denna dagen. Än i varje fall. Jag har jobbat lite hemifrån idag. Nu borde jag städa, eller bara krypa ner och sova.

Sova bort allt. Hela jävla skiten. Jag har försökt. Men det börjar alltid om. Måndag hela veckan. Jag står och flåsar bakom husknuten, lättnaden börjar komma, jag klarade det, bam, där dyker det upp och jag börjar springa igen. Springa tills det blöder.

Nu ber jag. Jag kan be på bara knän där ute i det vita. Hjälp mig. Hjälp mig. Jag står inte ut. Jag vill leva igen. Jag vill vara jag.

Var är jag? Det är 2012. Barnen växer så det knakar. Jag vill ha ljus och värme. Sommaren gör allt bra. Sommaren gör allt bra? Kan inte någon bara lova det.

Tystnat

Jag har lagt ner livet. Gör i princip inget. Lallar runt, jobbar, har ont. Lägger ner här också ett tag. Det finns inget att säga, när man inget har att säga. Så nu blir det tyst, i väntan på bättre tider. Hoppas de kommer snart. Tack så mycket så länge!