Jag älskar katter, har alltid gjort och det verkar som jag kommer sluta som en crazy catlady som blir uppäten av mina 40 katter. Och vet du, det ödet känns faktiskt helt jävla fine idag.

Alltså jag är ju den där ältaren. Jag låter ju inget vara utan bara måste älta. Just nu ältar jag the dawg. Jag visste ju varför jag inte ville ha nån. Och nu sitter jag här med söndertuggad dyrematta och nerkissad billigsoffa och ba fucking hate it. Barnen är galna och ska klappa och pilla och få blir dawgen crazy och hoppar och nafsar och jag blir så jävla stressad. Och ryter och skriker. Men nu är det som det är. Och det blir ju bättre. Den växer ju upp snabbare än de där kolikiga trillingarna. Men ändå, doh, så jävla onödigt. Så jävla onödigt just nu när kidsen precis blivit självständiga. De går ner och kollat på film själva på morgnarna, leker i lillskogen och typ underhåller sig själva relativt långa stunder med lego och skit. Ja, då slappnar jag av efter åratal av sjuk stressnivå och ba, ok vi köper valp. Fucking stupied. Och det är mitt eget fel. Det är det värsta. Jag har ingen annan att skylla på. Det är jag som är fucking stupid. Så nu går jag runt och surar och muttrar och förstör de andras happy days. Fan vad jag ångrar mig och det hjälper inte för det är ju faktiskt bara en hund som snart är en del av familjen osv yadayada. Ok, nu går jag och bankar mitt huvud i väggen ett tag.