Att vända andra kinden till, en förlagd uppfostringsmetod?

Alltså the babies, fan vilken ångest jag får. Vill skydda dem från allt i världen. Vill att alla ska älska dem lika mycket som jag. Vill att alla ska behandla dem respektfullt. Vill att de ska känna sig omtyckta, inte bara av oss utan av hela världen. Jag var populär när jag gick i skolan. Inte sådär att alla killarna var kära i mig. Men alla, eller kanske inte alla men det kändes iallafall så, tyckte jag var rolig. Jag behövde aldrig vara orolig för att inte bli utvald till laget, det fanns alltid flera som ville vara med mig när vi delades upp i par. Och fan, va sånt gör för självkänslan. Självförtroende är jag inte direkt uppfylld av, men självkänslan är det inga problem med. En styvmorsa som hatade mig, har knäckt lite på mig, men tack vare min inre övertygelse om att jag är bra, jag är kul har jag aldrig blivit knäckt mitt itu. Jag önskar så att mina barn får många vänner, många vänner som gillar dem på riktigt. Som visar sin kärlek och sitt stöd. Som hjälper mig att få mina barn att bli trygga och lyckliga. Min älskade vackra pojk, han är så arg hemma. Mot oss är han trotsig och hård. Lillasyster kan han vara riktigt elak mot ibland. Sen där ute i världen, är han lite lillgammal och lugn och försiktig. Och kan inte riktigt få ihop det med grabbgänget som inte leker, utan som mest jagas, knuffas och retas. Och jag hatar dem allihopa. Jag vill gå dit och knuffa tillbaka jävligt hårt. Blir det inte helt rätt, kan det bli så jävla fel. Det kan bli en söndrig självkänsla, en osäkerhet, en känsla av att vara mindre värd, sämre. Och då känner man sig olycklig. Och jag går sönder av olycka. Fan, vad det ska vara svårt. Svårt att veta hur illa det är, kanske inte så farligt alls, eller kanske ett rent helvete. Vad ska jag göra. Hur ska jag reagera? Jag drar igång på alla cylindrar, men jag måste tänka klart, reda ut, ta reda på fakta, så jag inte förvärrar. Klumpen i min mage förgör mig. Jag hoppas han inte har en likadan. Jag observerar och analyserar. Min magkänslan säger att jag kanske är lite för mycket hönsmammig. Att min skyddarinstikt är stor. Alla retas ju, och han skuttar ditt ganska glatt. Kompisar ropar hej då, vi ses imorgon. Men ändå gnager en oro hål i mig. Även lite hårda ord kan skad mycket. Vad ska jag göra? Magen full av klumpar och känslor och tarmar och skit, inte lätt att höra vad den egentligen vill säga. Näst vecka ska jag ta ett snack, se om jag kan var med. Ta reda på hur det ser ut och ser det illa ut, då jävlar får ett gäng förskolepedagoger från den gamla förskolan, nya lärare och fritidspedagoger, föräldrar och ett gäng sexåringar passa sig jävligt noga. För då brakar helvetet lös.