Och så var vi där igen

Ont i huvudet, ont i nacken, sanslöst trött, tvätta och fika och det var den helgen det. Blrjar få mycket svår söndagsångest. Vill inte jobba och det är inte enbart för att jobbet är tråkigt för det är ok när jag väl är där. Är bara trött på alla procedurer. Frukost, sminkning, påklädning av mig och ungar. Kläderna har krympt igen. Lämning och gråt. Orkar inte. Cykla och jobba. Och regn. Och hämtning. Mellanmål, griniga ungar. Plocka undan, tömma diskmaskin. Matlagning. Duschning. Och läggning som tar timmar. Kan man gå in i väggen av att bara leva. Behöver vara ensam med bara tv som sällskap. Vill frossa i Oprah och real Housewifes. Värma mat i micron och vara själv. Lathet? Depression? Vanlig trötthet? Jobbade ett par timmar idag. Hemifrån. Brukar aldrig klara av att jobba hemifrån. Vill ändå ha ett jobb där man kan jobba hemifrån. För jag vill vara själv. Ensam hemma på vardagarna. Lalla runt. Vattna en blomma. Falla ner i soffan. Läsa. Men nej. Nu är det jobba, jobba, jobba som häller. Sena kvällsmöten. Komma hem för att sova, börja om igen. Och lite ångest har jag för intervjun. Han ringer nog imorgon. Vad ska jag säga. Du, jag tänkte vara arbetslös ett tag. Och bara typ glo. Visst är jag ambitiös och full av ideer. En klippa. En lifesaver. En varje business vill ha. En som inte är rädd för att ta i när det behövs. Som jobbar länge och gratis. För gratis jobbar vi i min branch. Börjar bli trött på det där med. Att alltid vara fattig. Aldrig lyxiga weekendar i New york. Någon med min arbetsmoral och kämpar glöd är väl värd det. Eller kanske bar en helt ensam vecka i soffan. Whatever. Imorgon tar vi nya tag, för nu sprängs huvudet. Och det här var lite väl gnälligt till och med för min smak. Men vet du, något jag skulle vilja är att plugga igen. Kanske inte sena tentaplugg och skriva rapporter. Men sitta på föreläsningar och få intryckt nya kunskaper i det här slitna, värkande huvudet skulle jag vilja. Csn, sluta snåla. Låna ut lite mer stålars till mig och låt mig bli smart. En gång för alla.

Ett, två, tre. På det tredje ska det ske. Three is a magic number. Alla goda ting är tre. Och Johnny Depp är alltid het.

Drömde i natt, är så effektiv så jag passar på att drömma för fullt de 4-5 timmar jag sover. Hursom drömde i natt jag var gravid och det var en kille. Jag var lycklig. Inte alls stressad och rädd. Vad betyder det? Att jag visste att jag drömde och därför tyckte piece of cake att föda i en dröm, blir det för jobbigt då kan man styra så små, små gubbar kryper in och lyfter ut barnet, eller att det nya är smärtfri förlossning, bebisen transporterar sig omärkligt och ljudlös genom huden, som ett spöke. I drömmen dör man inte på förlossningen. Barnet får icke kolik, skulle ungen få kolik mot alla odds dyker Johnny Depp upp och är manny med helande krafter. Han kanske helar lite på morsan med och hon ba, kör hårt Johnny D, i drömmen finns inga konsekvenser. Inga makar som blir tjuriga för att man råkar shag the Depp. Men nu till detta med ett tredje barn, tänker mycket på det. Varför? För att det börjar bli sista chansen? För att det är inne att ha tre, eller fan nu är väl trenden fyra? Kommer man alltid fundera på ett barn till oavsett hur många man har? Blir man någonsin nöjd? Blir jag någonsin nöjd? Hur fattar man ett beslut? Vad ska man grunda det på? Om jag skaffa tre, skulle jag börja fundera på fyra då? Varför tänker jag så mycket på en trea? Min hjärna säger till mig tydligt, det är bra nu. Det är såhär mycket du klarar av. Varför börja om? Varför? Och varför älta detta? Vi har det fantastiskt nu (eller hade tills the dawg dök upp). Mina barn behöver mig, min tid räcker inte. Gillar inte heller att hänga upp små, små strumpor på tork hela nätterna. Kollar hellre på Big Bang Theory eller sover 4-5 timmar och drömmer om ultraljud och Hansen från 21 Jump Street. Vill jag ha ett barn till? Drömde för övrigt att det var dagen innan avresa för vår två veckors solsemester och jag kom på att Ebbe in te skulle med, han skulle bo hos farmor. Fick panik och ringde till flygbolaget och skrek, ni måste fixa en biljett. Ni måste fatta att jag varit insane när jag fattade beslutet att sonen skulle få stanna hemma. Jag var verkligen panikslagen. Sen vaknade jag av Lillas morgongnälliga stämma. Jag viiiill ha välling NU! Och så är det en ny dag och tack och lov att det är en lördag och det är en ledig helg på två hela dagar framför oss.

Om jag var född på 90-talet vore jag mf-in' smokin' hot nu

Hur kan jag gå tag i en PT som inte kostar något, varken pengar, blod, svett och tårar? Ser min astranged lillasyrras fb-statusbilder ikväll och känner mig gammal, fet och skröplig och ändå känns det som igår min tunga hängde utanför och mitt fu-finger var höjt i luften på fredagskvällarna. Och magen var platt, trots att den var fylld av öl och fjäril i väntan på att han skulle ge mig den där blicken. Så en free fucking PT eller en timemachine ska ligga i brevlådan imorgon bitti. Hittar jag bara morgontidningen där, då gör jag inge mer, aahhh agghhhh. Som Mattis säger.

Älskar de svåra bloggarna där man verkligen får söka efter mening

Och hur många felskrivningar hann autokorren göra där och hur många av dem misslyckades bloggerskan se i sin iver att leva efter sitt nya motto, nu eller aldrig. Effektivitet people, livet är kort. Hinner inte räkna. Skriver redan för fullt på ett nytt världsomvälvade inlägg, som den dyslektiska autokorren gör sitt bästa att krydda till. Godnatt, alla dödliga, Godnatt.

Förlåt på hens vägnar

Och sen ber jag om ursäkt till den stackars krake som kanske irrar sig hit och får läsa all den här deprimerande skiten som dessutom är full med stavfel, särskrivningen och saknar stycken. Men som vanligt är det inte den som skrivit bloggens fel, utan den som konstruerat iphonen. Ok, lite kanske det är bloggarna fel. Men bloggaren kan faktiskt inte hjälpa att hen är slarvig och lever efter mottot nu eller aldrig, fort ska det gå, effektivitet people livet är kort. Och så är ju iphonen dyslektiker. Det kan hen inte hjälpa. So don't get mad, get even.

Full av ambitioner, tom på ambition

Annars då? Planerar storslagen inredning och renovering. The dawg har käkat upp allt, så måste ha ny soffa, matta, tapeter, skor. Samtidig funderar jag på att sätta upp en vägg i Lillas rum, så sängen bli en mysig koja. För myyys ska det vara såhär en fredag och speciellt nu när hösten är på intågande. Myyys. Tänker snickra ihop en hylla till Ebbe, tapetsera hans rum med tidningar. Måla stolarna randiga. Trolla fram krukväxter som ej dör. Go rockstar i köket och krossa allt och sedan kakla allt i stil slakteri. Bygga en veranda med tak med en liten hammock. Installera hiss och byta golv på nerrvåningen. Eventuellt tar jag taket också. Installerar lite spottar över Ebbes original paintings. Måla pianot rosa och vaxa hela mig. Allt ska jag göra ikväll. Det är nu eller aldrig. Mitt nya motto. Jobba nu, eller aldrig. Äta nu, eller aldrig. Duscha nu, eller aldrig. Effektivitet. Det är min nya grej. Adhd-light, är min stil. Så soffpotatisar, sitt där och pös med era pringelsrör. Jag tar en löptid ner till Afrika, adoptera tvillingar och bygger en våning till på huset ikväll. Vad gör du?

Missing the nice personality

Jag undrar när jag ska bli sådär trevlig och stå i köket bland puttrande grytor och göra muffins av svarta bananer eller ens städa kylen och slänga all gammal möglig mat. Eller så undrar jag när jag ska bli trevlig överlag. Typ bry mig om andra, ringa och fråga hur de mår, bjuda på bananmuffins. Verkar som att det blir...aldrig.

Psyk nästa

Karaktärs drag som borde analyseras: Hur jag vill ha nåt och sen när jag får det så vill jag inte ha det. Och sen när det är long gone kan jag inte släppa det utan ältar det och vill ha det igen. Skulle jag få det igen, så börjar det om. Då vill jag inte ha det osv. En evig cirkel. Varför jag alltid nöjet mig. Fast jag ändå inte nöjer mig. Går en utbildning som käns lite kul, för orka läsa upp fler betyg. Säljer lägenhet som skulle kunnat bringa in cashen till topplånet på ett hus på där jag vill, för orka vänta på nåt som inte händer. Köper den halvsnygga soffan, för orka spara till den snygga. Vad är problemet? Är jag för otålig? För lat? Saknar självförtroendet att satsa? Och saker jag vill ha? Vill JAG egentligen ha dem, för att JAG vill ha dem eller för att det är det jag ska vilja? Som man ska ha? Vill gärna ha ett tredje barn i teorin, men orka i praktiken. Varför köpte jag hus? Vill jag bo i hus, eller gjorde jag det för att man skulle göra det bara? Gick jag en utbildning bara för att ha en, eller för att jag ville ha just den utbildningen. Jag vet fan inte vad jag vill. Jag bara gör saker. Som jag borde. Som det är dags för. Som låter bra. Som är bra på pappret eller i teorin, men i verkligeheten och praktiken vad vill jag då? Vad vill jag? Jag vet FAN inte vad jag vill.

En latmasks bekännelser och hat mot den som skapat vår samhällsordning

Jag tänker såhär, jag borde träna. För att bli stark, snygg och pigg. Framförallt pigg. Borde också börja sova för att bli pigg. För att bli klar i huvudet. För att orka laga mat. Bra mat. Sökte ett nytt jobb som jag inte är kvalificerad att utföra. Var på intervju idag. Ställde tusen krav. Typ, vill inte jobba heltid, vill ha korta dagar, vill fortsätta med mitt projektarbete samtidigt. Betedde mig som man inte ska göra på en intervju. Drog ett skämt om hur skönt det är med ledighet. Var alltså mig själv. Lat, bekväm och dryg. Den eventuella chefens ben började hoppa under bordet. Jag stirrade på benet. Såg all ilska från mitt provocerande sätt i det. Hur irriterat det var. Typ jävla bimbo, who the fuck do you think you are. Alltså jobbet vore ju nåt nytt, slippa det jag är i nu, nya erfarenheter, nåt att sätta på cv:n. Men det skulle även kräva massor av mig. Och är emot saker, personer och liv som kräver energi av mig. Vill typ bara glida runt. Slappa, slöa, låta nån annan ta besluten, jobba så lite och så iq-befriat som möjligt. Men nu när jag sumpat det känns det jävligt trist. Skulle chefen däremot plötsligt uppskatta min slöa ärlighet och erbjuda mig jobbet, skulle jag bli totalt kluven och vilja tacka nej. Karriär verkar inte var nåt för mig. Kanske skulle jag bli karriärist om jag kunde göra karriär av min hobby. Tråkigt bara att jag inte har någon hobby. Om man inte räknar med att slöa förstås. Slöa bort träning, matlagning, karriär, barn och liv. Fy, fan vad tråkig jag är. Men set är för att jag är så trött. Eller det skyller jag på ivarjefall. Jag är liksom uttråkad på jobbet, huset, vännerna och festerna och de mesta. Så ibland får jag ryck och bestämmer mig för att rycka upp mig. Typ köper träningskor, kollar på hus, söker jobb jag inte är kvaliciferad för. Sen när det blir dags för prestation och beslut, då får jag beslutångest, blir super velig, får ont i magen och tycker allt är jobbigt. Är jag då nöjd med mitt tråkiga jobb, mitt tråkiga jobb och mitt lata liv. Nej. Jag vill ha nåt mer. Jag är sugen på nåt. En god jävla sliskig efterrätt. Jag vet bara inte vad den är för nåt. Jag vet vad jag inte vill jobba med. Och jag vet att det här inte var mitt drömjobb, inte ens i närheten. Men vad mitt drömjobb verkligen är, det har jag inte en aning om. Blir trött på min jobbytarkarusell med. Jag vet aldrig hur kopiatorn fungerar, för den är alltid ny. Jag minns inte mina logg-in. Jag kan inte minnas fler sådanna, min hjärn kan inte ta in fler. Ofta trycker jag in ett jag hade 2004. Jag har svårt att minnas vad mina arbetskamrater heter, fast jag jobbat med dem i två år. Min hjärna är slut. Och varför har hela wistiria lane flyttat till Dallas? Ett är säkert. Det finns något jag verkligen vill med all säkerhet och det är att vara med min familj. Mycket. Helst dygnet runt. Varför tillbringar vi våra dagar på fyra olika ställen? Varför är vi inte tillsammans? Konsumtionssamhälle, industrialisering. Vem kom på skiten? Vem?

Att vända andra kinden till, en förlagd uppfostringsmetod?

Alltså the babies, fan vilken ångest jag får. Vill skydda dem från allt i världen. Vill att alla ska älska dem lika mycket som jag. Vill att alla ska behandla dem respektfullt. Vill att de ska känna sig omtyckta, inte bara av oss utan av hela världen. Jag var populär när jag gick i skolan. Inte sådär att alla killarna var kära i mig. Men alla, eller kanske inte alla men det kändes iallafall så, tyckte jag var rolig. Jag behövde aldrig vara orolig för att inte bli utvald till laget, det fanns alltid flera som ville vara med mig när vi delades upp i par. Och fan, va sånt gör för självkänslan. Självförtroende är jag inte direkt uppfylld av, men självkänslan är det inga problem med. En styvmorsa som hatade mig, har knäckt lite på mig, men tack vare min inre övertygelse om att jag är bra, jag är kul har jag aldrig blivit knäckt mitt itu. Jag önskar så att mina barn får många vänner, många vänner som gillar dem på riktigt. Som visar sin kärlek och sitt stöd. Som hjälper mig att få mina barn att bli trygga och lyckliga. Min älskade vackra pojk, han är så arg hemma. Mot oss är han trotsig och hård. Lillasyster kan han vara riktigt elak mot ibland. Sen där ute i världen, är han lite lillgammal och lugn och försiktig. Och kan inte riktigt få ihop det med grabbgänget som inte leker, utan som mest jagas, knuffas och retas. Och jag hatar dem allihopa. Jag vill gå dit och knuffa tillbaka jävligt hårt. Blir det inte helt rätt, kan det bli så jävla fel. Det kan bli en söndrig självkänsla, en osäkerhet, en känsla av att vara mindre värd, sämre. Och då känner man sig olycklig. Och jag går sönder av olycka. Fan, vad det ska vara svårt. Svårt att veta hur illa det är, kanske inte så farligt alls, eller kanske ett rent helvete. Vad ska jag göra. Hur ska jag reagera? Jag drar igång på alla cylindrar, men jag måste tänka klart, reda ut, ta reda på fakta, så jag inte förvärrar. Klumpen i min mage förgör mig. Jag hoppas han inte har en likadan. Jag observerar och analyserar. Min magkänslan säger att jag kanske är lite för mycket hönsmammig. Att min skyddarinstikt är stor. Alla retas ju, och han skuttar ditt ganska glatt. Kompisar ropar hej då, vi ses imorgon. Men ändå gnager en oro hål i mig. Även lite hårda ord kan skad mycket. Vad ska jag göra? Magen full av klumpar och känslor och tarmar och skit, inte lätt att höra vad den egentligen vill säga. Näst vecka ska jag ta ett snack, se om jag kan var med. Ta reda på hur det ser ut och ser det illa ut, då jävlar får ett gäng förskolepedagoger från den gamla förskolan, nya lärare och fritidspedagoger, föräldrar och ett gäng sexåringar passa sig jävligt noga. För då brakar helvetet lös.

Ja du, vad ska man säga.

Ett hus ingen har gjort något med på 60 år. Jag ba: Var är tvättmaskinen? Är det där en tvättmaskin? Fatta smutsen överallt, golv, väggar, lister. Allt måste bytas, fönster, tak, garageport. Insyn från fyra hyreshus i hela trädgården. Alltså hela! Planlösningen var ok, men allt annat kräver grov renovering. Två barn, hund, renoveringskaos i ett par år och leva på vatten och bröd är vad som krävs. Om inte nån slänger över en mille eller så. Akut behovet jag kanske 20 laxar. Hunden har kissat i soffan.

What's New Pussycat

Vakna. Blunda. Kolla klockan. Blunda. Stänga av larmet. Sminka. Borsta. Fixa mackor. Övertala och tvinga på kläder. Hota. Be. Kommendera. Stänga av tvn. Skor. Ut. Fånga hunden som rymmer. Låsa. Låsa upp. Hämta väska. Låsa. På väg. Lämna första. Pussa. Krama. Lämna nästa. Pussa. Krama. Läxa upp idiotiska, elaka nya klasskamrater. Hämta cykeln. Tänka på de ledsna ögonen. Oro. Ilska. Svettig. Uppförsbacke. Låsa cykel. Låsa upp. Stämpla in. Hej chefen. Jobba. Jobba. Jobba. Te. Muffins. Jobba. Jobba. Äta. Sitta i möte. Skriva. Diskutera. Förklara. Riva sitt hår. Sura. Diskutera. Förklara skriva. Te. Toblerone. Mer möte. Packa ihop. Cykla. Svettig. Uppförsbacke. Alltid uppförsbacke. Krama. Pussa. Klappa. Torka kiss. Mat. Prat. Be. Muta. Hota. Duscha ungar. Borsta tänder. Duscha mer. Ligga i ett mörkt rum och glo i taket. Klappa ryggar. Viska. Hota. Muta. Kramas. Andas ut. Tv. Telefon. Prata. Oro. Frustration. Torka kiss. Prata. Borsta. Sova. Sommnar inte. Kissa. Somnar. Hjälpa till och kissa. Sova. Trösta mardrömmar. Sova. Vakna. Blunda. Kolla klockan. Sådär ser det ut. Blandat med dammsugning. Handling. Matlagning. Grannungar och jaga rymmande hund. Skolan är skit. Kompisarna dumma eller tråkiga. Jobbet är segt. Hunden är pian in the ass. Imorgon blir det bygga ännu ett nytt, förhoppningsvis rymningssäkert staket. Tvätta nerkissad soffa. Gråta över sönderbiten fotölj. Städa. Städa. Städa. Och kolla på ett ruttet hus med sämsta läget in the old neighbourhood. Som vi inte har råd med. Och hata det svåra med livet och älska de bästa. Och det går inte att göra styckindelningar när man bloggar från phonen. Och pussycat, that's whats New here at the dawgpound.

Stand up comedy

Nu skojar världsaltet/Gud med mig sådär himla roligt igen. Ryggskott. Ryggskott! Eller ja, enligt 1177 ska de vara det. Ont i ryggen i en vecka och nu kan jag knappt gå eller stå. Och imorgon börjar jag jobba. Och jag måste verkligen det imorgon!!! Måste! Få iväg ungar och kläder och väskor och hundar (eller hund, men den känns som 7 stycken) och mig själv och ja. Stressnivån. Stressnivån!!! Och smärtan. Hahahahaha, vad roligt. Så skojsigt! Hilarious.

Jag älskar katter, har alltid gjort och det verkar som jag kommer sluta som en crazy catlady som blir uppäten av mina 40 katter. Och vet du, det ödet känns faktiskt helt jävla fine idag.

Alltså jag är ju den där ältaren. Jag låter ju inget vara utan bara måste älta. Just nu ältar jag the dawg. Jag visste ju varför jag inte ville ha nån. Och nu sitter jag här med söndertuggad dyrematta och nerkissad billigsoffa och ba fucking hate it. Barnen är galna och ska klappa och pilla och få blir dawgen crazy och hoppar och nafsar och jag blir så jävla stressad. Och ryter och skriker. Men nu är det som det är. Och det blir ju bättre. Den växer ju upp snabbare än de där kolikiga trillingarna. Men ändå, doh, så jävla onödigt. Så jävla onödigt just nu när kidsen precis blivit självständiga. De går ner och kollat på film själva på morgnarna, leker i lillskogen och typ underhåller sig själva relativt långa stunder med lego och skit. Ja, då slappnar jag av efter åratal av sjuk stressnivå och ba, ok vi köper valp. Fucking stupied. Och det är mitt eget fel. Det är det värsta. Jag har ingen annan att skylla på. Det är jag som är fucking stupid. Så nu går jag runt och surar och muttrar och förstör de andras happy days. Fan vad jag ångrar mig och det hjälper inte för det är ju faktiskt bara en hund som snart är en del av familjen osv yadayada. Ok, nu går jag och bankar mitt huvud i väggen ett tag.

Lord Have Mercy

The dawg alltså, borde skaffat trillingar med kolik istället. Har också mycket ont i ryggen. Haft i flera dagar. Är det så här det är att bli gammal. Going mental. Måste ringa kiropraktor. Och Robert Redford, eller han kanske bara snacka horse. Vad heter han då, den där gråhåriga packleadern? Milan? Eniro nästa.

Jag tänker film, pyssel och kramar och det blir hopp, skrik och bråk.

Nattar barn och är tacksam över allt jag har. Mina fina barn, som jag visserligen varit halvt rasande och sur på större delen av dagen. Det öser ner och vi är inlåsta med en busig valp som kissar och tuggar på allt. Barnen och hunden har klättrat runt i soffan och retats och bråkat och då känner jag mig ofta lite galen. Typ vill rymma. Men sen när det blir lugnt, då spelar jag rumble tills ögonen blöder och frågar mig själv vid tvåsnåret om jag är tokig. Imorgon tänker jag ta en dag med mitt skolbarn på stan. Det ska klippas hår och handlas byxor och fikas. Och hoppas på att det inte blir alltför mycket tjat om leksaksaffären. De små busiga med hörselproblem får stanna hemma med gubben. Ja, det börjar nog bli dags att kalla honom så.

Be cool

Jag är sur. Sur för att jag är trött, slö och svag. Sur för att 5 veckor gått och det bara är en kvar. Sur för jag borde måla fönster, rensa ogräs och städa. Sur för att jag är sur. Lite sur även för hunden. Ja söt. Usch luktar. Kräver planering och kräks i bilen. En bebis men ändå inte. Och lite stressad blir jag för näsan är täppt och ögonen kliar och jag vill inte krossa några hjärtan. Allt är symtom på stress säger jag och samtidigt tänker jag, jag är verkligen stressad. Men för vad? Varför? Tråkiga måsten to hell with'em. En vecka kvar med självständiga barn, finaste karlen och inget ösregn. Slappna av och njut. Be cool.

You Should Known Better

Fy fan vad jag ångrar mig. Idag blir det seriös vinpimpling med singeltjejerna för att glömma eländet.

Så kan det gå

Efter åratal av övertalning, förhandlingar och ren propaganda fick jag ett svagt ögonblick i semesterns lättja och nu sitter det en byracka här hemma. Gudomligt söt förstås, men allt detta arbete i alla dessa år som väntar, tynger axlarna rejält. Da babydaddy är i himmelriket, jag såg till och med en tår i ögonvrån igår. Har redan fått tvätta alla mattor en omgång, det är det väl värt! Det är det väl värt?