En latmasks bekännelser och hat mot den som skapat vår samhällsordning

Jag tänker såhär, jag borde träna. För att bli stark, snygg och pigg. Framförallt pigg. Borde också börja sova för att bli pigg. För att bli klar i huvudet. För att orka laga mat. Bra mat. Sökte ett nytt jobb som jag inte är kvalificerad att utföra. Var på intervju idag. Ställde tusen krav. Typ, vill inte jobba heltid, vill ha korta dagar, vill fortsätta med mitt projektarbete samtidigt. Betedde mig som man inte ska göra på en intervju. Drog ett skämt om hur skönt det är med ledighet. Var alltså mig själv. Lat, bekväm och dryg. Den eventuella chefens ben började hoppa under bordet. Jag stirrade på benet. Såg all ilska från mitt provocerande sätt i det. Hur irriterat det var. Typ jävla bimbo, who the fuck do you think you are. Alltså jobbet vore ju nåt nytt, slippa det jag är i nu, nya erfarenheter, nåt att sätta på cv:n. Men det skulle även kräva massor av mig. Och är emot saker, personer och liv som kräver energi av mig. Vill typ bara glida runt. Slappa, slöa, låta nån annan ta besluten, jobba så lite och så iq-befriat som möjligt. Men nu när jag sumpat det känns det jävligt trist. Skulle chefen däremot plötsligt uppskatta min slöa ärlighet och erbjuda mig jobbet, skulle jag bli totalt kluven och vilja tacka nej. Karriär verkar inte var nåt för mig. Kanske skulle jag bli karriärist om jag kunde göra karriär av min hobby. Tråkigt bara att jag inte har någon hobby. Om man inte räknar med att slöa förstås. Slöa bort träning, matlagning, karriär, barn och liv. Fy, fan vad tråkig jag är. Men set är för att jag är så trött. Eller det skyller jag på ivarjefall. Jag är liksom uttråkad på jobbet, huset, vännerna och festerna och de mesta. Så ibland får jag ryck och bestämmer mig för att rycka upp mig. Typ köper träningskor, kollar på hus, söker jobb jag inte är kvaliciferad för. Sen när det blir dags för prestation och beslut, då får jag beslutångest, blir super velig, får ont i magen och tycker allt är jobbigt. Är jag då nöjd med mitt tråkiga jobb, mitt tråkiga jobb och mitt lata liv. Nej. Jag vill ha nåt mer. Jag är sugen på nåt. En god jävla sliskig efterrätt. Jag vet bara inte vad den är för nåt. Jag vet vad jag inte vill jobba med. Och jag vet att det här inte var mitt drömjobb, inte ens i närheten. Men vad mitt drömjobb verkligen är, det har jag inte en aning om. Blir trött på min jobbytarkarusell med. Jag vet aldrig hur kopiatorn fungerar, för den är alltid ny. Jag minns inte mina logg-in. Jag kan inte minnas fler sådanna, min hjärn kan inte ta in fler. Ofta trycker jag in ett jag hade 2004. Jag har svårt att minnas vad mina arbetskamrater heter, fast jag jobbat med dem i två år. Min hjärna är slut. Och varför har hela wistiria lane flyttat till Dallas? Ett är säkert. Det finns något jag verkligen vill med all säkerhet och det är att vara med min familj. Mycket. Helst dygnet runt. Varför tillbringar vi våra dagar på fyra olika ställen? Varför är vi inte tillsammans? Konsumtionssamhälle, industrialisering. Vem kom på skiten? Vem?