You know me, it's me who do not know me

Funderar mest på en ny karriär. Men vad? Målare? Nä, orkar nog inte med jargongen. Och det är nog fasligt tråkigt. Ingenjör? Men jag är så himla dålig på matte. Fattar inte abstrakta saker. Förstår inte heller poängen med att räkna ut saker. Kan inte koppla matte till något verkligt. Så jag vet inte vad jag vill bli när jag är stor. Och möjligheterna känns små. Har lånat för mycket på CSN redan nu. Har inte pengar att köpa en utbildning för. Det jag vet är att jag vill jobba hemifrån, eller inte jobba alls. Jag vill jobba stenhårt många, många timmar i sträck och sen slappa i många, många timmar. Vill bli uppslukad av något. Som man kan göra hemifrån och som man tjänar sjuka pengar på. Eller sjuka behöver de inte vara. Först måste det vara mycket, så jag kan köpa mig mitt drömhus. Sen räcker det med sådär lagom. Att man kan resa nångång. Till New york, London och stranden. Och gå på bio ibland. Köpa en soffa. Ett halsband. Ett doftljus. Utan att behöva bända och vrida. Släng in nån cafelunch i veckan också. Och så jag kan spara till mina barn. Ungefär så. Sen vore det praktiskt att utveckla pälsdjursallergi. Fast det hör ju inte hit. Att jag hade råd med hunddagis. Eller Cesar Milan. Jag äter galna mängder choklad och funderar på karriär. Och gamla morsor, alltså om att skaffa barn på äldre dagar. Jag bryr mig inte om andras ålder men om min. Om man är barnlös kan man lätt skaffa barn vid 42. Då har man vilar upp sig i 42 år. Men när man är sliten och härjad. Med hjärtklappning och snurrisnurr i planeten mest hela tiden. Då är det nog dumt. Då är det liksom sista spiken. Det som gör en totalt banans. Tänker fortfarande på det här med fler barn. Jag orkar inte. Vill inte. Vill helst leva barnfri en vecka och kolla på Nyhetsmorgon i fred. En vecka utan nattningar och rumptork. Så liksom varför börja om? Varför driva mig själv till bananamosad hjärna och kropp. Ändå liksom, är redan lite för gammal. Kan kiskom inte fatta att det gick såhär fort. Livet alltså. Vill inte ena förstå det. För en grubblare som jag behöver tid. Den här högst väsentlig. Jag gör inte spontanitet. Jag ältar och funderar, väger för och emot, kommer inte till kritan. Fattar jag beslut ältar jag om det var rätt i åratal, alltså åratal. Ett decennium kan lätt glida förbi medans jag sitter med pannan i djupa veck, eller inte djupa. I min släkt får vi inte djupa veck, inte ens rynkor faktiskt. Inte före 45 ivarjefall. Funderar alltså med min obotoxierade panna i tunna veck och swipp så har 10 år passerat. Det värsta är att jag är lat. Visste jag att jag kunde knyppla någon kudde och den skulle bli the shit och årets julklapp skulle jag göra det. Men det här med att kämpa i motvind utan utlovad succé och pengahög. Gör att jag bara funderar runt, runt och kommer inte någonstans. Jahapp, frågor på det. En frågestund alltså, som vilken storbloggare som helst. Och slutligen. Sova. Denna hets jag känner för det. Borde lägga mig med barnen. Jag har levt mer en ett halvt decennium på existensminimum när det gäller sömn och ändå kan jag inte slita mig och gå och sova. Jag måste leva tänker jag. Så lite tid, så mycket liv jag vill leva. Har kopplat ihop mitt hiskeligt temprament och min korta stubin med sömnbrist. Men ändå gör jag inget åt det. Vill tydligen leva ett liv som en arg zombie, som inte orkar nåt, som bara längtar till kvällen och lovar sig själv sömn. Men det är bara lögner.

Den är min. Det står ju mitt namn på.

Har hittar mitt hus! Och det ligger på min gata. I mitt område. Alltså där jag skulle ha bott. Älskar varje del av huset. Det är högt. Det har en fantastisk veranda. Köket och badrummen är hiskeligt fula. Men den lilla balkongen. Och grinden. Och trädgården. Och burspråket. Och trappan. Och källaren. Och vinden. Och verandan. Sa jag verandan? Och min gata. Har tittat på fler hus här förut. Det är min gata. Huset längst ner på gatan har jag fantiserat om i mer än 15 år. Det är litet, för litet nu, och vingligt men vackert. Det är min gata. Den heter till och med samma som jag. Det här huset är mitt hus. Det är mitt öde. Det enda som står mellan mig och mitt öde är några miljoner kronor. Några miljoner bara. Liksom det är inte mer. Några miljoner behöver jag till nästa vecka. Alla sover nu. Mitt på dagen. Feber. Och jag drömmer om mitt hus. Om ett liv där. Jag skulle inte vara trött. Bara jobba litegrann. Kanske skaffa en bebis till. Sitta på verandan och gunga. Pussa mina barn. Äta hallongrottor. På kvällen skulle jag sitta där med min man, lyssna på snoop och ta en cigg. Det ösregnar. Jag är trött. Och ska jobba ihjäl mig. Jag ska typ jobba dag och natt fram till mitten på december och inga pengar kommer jag tjäna. Eller ja, så få små slantar så de knappt räcker till en ny iPad. Det är vad jag ska göra. Det är så mitt liv ser ut. Och jag vill bara byta jobb. Och flytta. Och nu har barnen börjat trivas så bra. De älskar förskolan och skolan och vännerna på gatan. Och jag vill flytta. Och jag får dåligt samvete. För jag är egoist. Fast kommer de ha det bra hör i längden? De kanske skulle få det bättre där. På gatan som ropar mitt namn. Nu ska jag sluta drömma. Börja hänga tvätt. Och leva det liv jag har. Och det är jävligt fint. Det är det. Det är det. Det är bar jag som håller på. Och ältar.