Doing it Robin Hood-style

Är trött på all skit. Alltså stora barngrupper och mögliga lokaler. Tänker att jag ska engagera mig politisk. Bli politiker. Allra helst statsminister. Organisera om bland pengarna, ta från de rika och ge till de fattiga. Mindre sportbilar till 50plus gubbar med gravidmagar och mer vettiga vuxna till 6åringar på fritids. På måndag blir min första demonstration med plakat och hela the shebang.

Snabbspola, pausa, bebisar och ett jävla regn

Mörkt. Regnigt. Isgata. Jag blir helt nerslagen och bara ligger i soffan och kollar A Place In the Sun. Och så funderar jag på ett tredje barn. Hur det skulle vara att ha en såndär liten plutt. En liggvagn. Föräldraledighet. Lilla som storasyster. Små bebismössor. En bebis på armen när jag lagar mat, snyter näsor, torkar rumpor och hjälper till med påklädning.

Så löjligt är det. Alltså tänka på det. För jag vet att jag inte orkar. Det går inte. Jag vill inte. Men ändå är det något som typ hetsar till tankarna. Först var man rädd för att bli på smällen. Sen ville man bli det och nu vill jag inte det. Jag har liksom kunnat bli på smällen i över tjugo år och tar det för givet. Typ som en mänsklig rättighet. Jag har haft tur med, när jag velat ha en bulle i ugnen så har jag fått det, och när jag inte velat har jag sluppit. Men nu. Det börjar bli sista chansen snart. Det är sjukt. Jag är gammal. Om tio år finns inga val längre. Då är det försent för länge sen. Det är nog därför jag funderar. Tänker att man ska inte vara så nonchalant. Man måste verkligen vara säker. Åh, kan inte tiden hp långsammare bara? Så jag hinner med? Eller lite snabbt nu först så att det blir vår. Så stannar vi tiden och har sommar ett jävla bra tag.

Och en sak till

Jag har så dåligt mammasamvete. För att jag nu tycker barnen både är jobbiga och tråkiga. De bråkar och slåss med varandra och så vill de att jag ska lyssna på dem hela tiden och leka med dem hela tiden. Och det är jobbigt, alltså bråken, och tråkigt, alltså lekandet. Jag känner mig så jävla dum. Hur kan man tycka de man älskar mest, är jobbiga och tråkiga? Det är väl bara för taskigt. Sjukt, helt enkelt.

Fast älskar dem, det gör jag. Så att det gör ont. Ibland är det kanske kärleken som är så stor så den blir så smärtsam så jag måste fly från dem. Jag är så rädd om dem. Så orolig för dem. Så kär i dem. Mina barn, mitt liv.

Och gå och lägg dig nu för fan.

Ds

Och ps. Jag är elak mot folk. Typ ger dem tjuvnyp. Det är bara för att jag är sur. Och måste ta ut det på något. Och då passar visst andra jävligt bra.

Och klockan här på bloggen lever ett eget jävla liv. Det är mitt i natten.

Och fuck, fuck, fucketi, fuck. Gillar visst att svära med.

Kan inte sova. Tänker på hemskheter som kan drabba oss. Så jävla onödigt. Är gråtmild. Och det är jag inte. Måste vara pms. Förbannad också. På politik. På stora barngrupper. På fritidshemmen som är som nån jävla förvaring. Ingen bryr sig visst om barnen idag. Inte ens deras föräldrar. De lämnar ungarna till vilken skit som helst. Fattar de inte bättre? Två vuxna på 40 ungar, som går leka i skolsalar och korridorer. Va fan är det undrar jag? Måste snabbt bli ekonomiskt oberoende så jag kan skona mina barn från skiten. Eller få föräldrar och vakna upp. Men de är tröga? Lata? Okunniga? Förstörda? Trötta? Don't give a fuck?

Så, då får väl jag försöka sova. Fast jag inte kan.

Är det inte plus tio, grönt och fågelsång snart vet jag inte vad jag gör. Vår när jag vaknar upp, tack! Och engagerade fucking föräldrar.

Here I go again

Ta-dam! Här är jag igen. Och jag är vid mycket bättre mod. Bra va?

Jag gillar inte tumblr riktigt. Så jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag blogga här, där, någonannanstans, var, va? Just nu blir det här och där och kanske någon mer stans. Jag läser iallafall en massa bloggar som jag retar mig på. Och såklart massa underbara. Och alla gamla godingar. Som Anna, som jag tänker på hela tiden nu.

Fegis

Jag känner mig som jag gjorde inför min andra förlossning. Går runt i ett töcken, panikslagen, livrädd, önskar mig bort samtidigt som jag förbereder mig på att dö. Varför är jag så rädd? Varför är jag så dramatisk? Jag kommer aldrig bli en vuxen morsa, jag är ett gråtande barn. Fast jag gråter inte, jag gör sällan det. Istället slår hjärtat så det dundrar i hela kroppen och jag känner mig snurrig och svag. På onsdag smäller det. Är det ok, är det farligt, är jag dead meat? Bam-baram-bam. Vilken cliffhanger.