Fegis

Jag känner mig som jag gjorde inför min andra förlossning. Går runt i ett töcken, panikslagen, livrädd, önskar mig bort samtidigt som jag förbereder mig på att dö. Varför är jag så rädd? Varför är jag så dramatisk? Jag kommer aldrig bli en vuxen morsa, jag är ett gråtande barn. Fast jag gråter inte, jag gör sällan det. Istället slår hjärtat så det dundrar i hela kroppen och jag känner mig snurrig och svag. På onsdag smäller det. Är det ok, är det farligt, är jag dead meat? Bam-baram-bam. Vilken cliffhanger.