Mörkt. Regnigt. Isgata. Jag blir helt nerslagen och bara ligger i soffan och kollar A Place In the Sun. Och så funderar jag på ett tredje barn. Hur det skulle vara att ha en såndär liten plutt. En liggvagn. Föräldraledighet. Lilla som storasyster. Små bebismössor. En bebis på armen när jag lagar mat, snyter näsor, torkar rumpor och hjälper till med påklädning.
Så löjligt är det. Alltså tänka på det. För jag vet att jag inte orkar. Det går inte. Jag vill inte. Men ändå är det något som typ hetsar till tankarna. Först var man rädd för att bli på smällen. Sen ville man bli det och nu vill jag inte det. Jag har liksom kunnat bli på smällen i över tjugo år och tar det för givet. Typ som en mänsklig rättighet. Jag har haft tur med, när jag velat ha en bulle i ugnen så har jag fått det, och när jag inte velat har jag sluppit. Men nu. Det börjar bli sista chansen snart. Det är sjukt. Jag är gammal. Om tio år finns inga val längre. Då är det försent för länge sen. Det är nog därför jag funderar. Tänker att man ska inte vara så nonchalant. Man måste verkligen vara säker. Åh, kan inte tiden hp långsammare bara? Så jag hinner med? Eller lite snabbt nu först så att det blir vår. Så stannar vi tiden och har sommar ett jävla bra tag.
tänker samma, fast jag eg inte vill men vet att lilla hon hade älskat att vara storasyster. men jag vill ju inte. och då har jag "bara" en.
SvaraRadera