The Kids are Alright

Ibland (ofta) verkar det som jag är trött på di sära små människorna som bor här och javisst, de kräver en massa tålmod men det är värt att ha dem hängandes runt här för de sjuka grejer de säger. Alltså lyssnar man på deras snack, och inte bara försöker koppla bort allt, så blir man glad. Sjukt roliga är de, de roligaste jag någonsin känt. Och dagens oro, eller fuck hela livets oro, är ju en oro för dem. Jag måste lära mig släppa den, alltså måste! Men hur fan ska man göra det när man ska släppa iväg en tandlös stackare som inte kan knyta sina skor i händerna på 12-åriga tjuvrökare. En lärare på 25 galna ungar och 50 på 2 fritidspedagoger. Fy fan, vad ont i magen jag har. Men han är väl större än jag tror, men samtidigt väldigt liten. "Du kommer inte tro mig, men jag tyckte jag såg tandfen i natt, har hon gula kläder?"

Pensionsspar

Alltså för att vara en som I <3 TV, ser jag väldigt lite på den. Jag älskar serier och talkshower. Jag älskar engelsmän som letar hus på landet och hemmafruar i New York. Och riktigt bra dokumentärer. Men nepp, jag har inte tid. Och vems är felet? Det är barnen såklart och fucking Rumble. Åh tv, jag saknar dig kompis. Jag saknar hela söndagar framför dig. Nåväl, jag har en planer till pensionen i varjefall. Då ska jag se färdigt Lost och Nip Tuck en gång för alla.

Mitt i livet

Jag tänker mycket på mitt i livet och medelålders just nu. Jag börjar närma mig the big 3.5. Javisst det är en bra bit kvar, men nästa gång är det det som gäller. Jag är medelålders. Jag har snart levt halva livet. Ja, jag hoppas verkligen att jag har minst(!) halva kvar. 35+35=70 och dit vill jag nå. Helst mer såklart, men 70, det är verkligen inte allla som kommer så långt. Och om vi är medelålders först vid 50, då behöver vi bli 100 och det känns inte som det är aktuellt för mig. Jag älskar livet. Jag vill ha mycket liv kvar. Men det går så fort. Man är liksom fast i ett virrvarr av smutstvätt och middagslagande och undanplockande. Man hinner liksom inte se hur det bara susar förbi. Lite som det här med att jorden färdas i en hastighet av typ miljoner kilometer i timmen och vi märker inte av det. Men nu är det semester. Nu får man passa på och hinna leva ordentligt. Men jag börjar bli gammal. Jag har inga morföräldrar kvar. Jag har ingen mormor mer. Hon dog. Min fina, jävligt roliga mormor dog. Det är game fucking over och error och slut för henne nu. Nu ligger hon där, nergrävd, under ett hav av rosa rosor och är död för resten av livet. Mitt liv. Och mer därtill. I evighet. Det här var det liv hon fick. Det började och hon slet där i virrvarr av smutstvätt och middagslagande och undanplockande och sen dog hon. Jag hoppas hon visste hur älskad hon var. Hur viktig hon var. Livsviktig. Utan dig, hade inget mig funnits och inget Ebbe och Lilla. Du är en del av oss och jag saknar dig. Och jag kommer sakna dig så länge jag lever. Du har alltid funnits. Och nu har jag ingen mormor mer. Livet, svårt och skönt och tragiskt och vackert och farligt och lyckligt men framför allt så jävla fucking skört.

Live and learn

Alltså jag tänker såhär att jag borde återuppta bloggandet för allas vår skull, det finns så mycket visheter i mig som behöver komma ut. Men sen tänker jag varför ska jag ba del ut dem, live and learn själva va. Ibland behöver man ta det den hårda vägen, rough you know, lida, kämpa, trial and error och carpe diem och all that shit. Ta det från en som vandrat den smala, snåriga vägen. Eller who am i kidding? Mitt liv har mest vart en autobahn. Liksom serverat. Eller nä. Kanske inte riktigt eller inte alls. Men det har inte varit maskrosbarnigt iallfall. Bara lite fattigt och så. Nåväl. Ni får skaffa vishet på egen väg. Jag har visst slutat servera den. Precis som Madge igår. Liksom det här är ingen greatest hits tour, det här är mina nya skiva tour och jag menar kommer du hit i nostalgica, fuck u motherfucker. Jag är the queen of pop, jag gör vad fan jag vill. Ps. Carpe diem, that's the fick i Am.