Mitt i livet

Jag tänker mycket på mitt i livet och medelålders just nu. Jag börjar närma mig the big 3.5. Javisst det är en bra bit kvar, men nästa gång är det det som gäller. Jag är medelålders. Jag har snart levt halva livet. Ja, jag hoppas verkligen att jag har minst(!) halva kvar. 35+35=70 och dit vill jag nå. Helst mer såklart, men 70, det är verkligen inte allla som kommer så långt. Och om vi är medelålders först vid 50, då behöver vi bli 100 och det känns inte som det är aktuellt för mig. Jag älskar livet. Jag vill ha mycket liv kvar. Men det går så fort. Man är liksom fast i ett virrvarr av smutstvätt och middagslagande och undanplockande. Man hinner liksom inte se hur det bara susar förbi. Lite som det här med att jorden färdas i en hastighet av typ miljoner kilometer i timmen och vi märker inte av det. Men nu är det semester. Nu får man passa på och hinna leva ordentligt. Men jag börjar bli gammal. Jag har inga morföräldrar kvar. Jag har ingen mormor mer. Hon dog. Min fina, jävligt roliga mormor dog. Det är game fucking over och error och slut för henne nu. Nu ligger hon där, nergrävd, under ett hav av rosa rosor och är död för resten av livet. Mitt liv. Och mer därtill. I evighet. Det här var det liv hon fick. Det började och hon slet där i virrvarr av smutstvätt och middagslagande och undanplockande och sen dog hon. Jag hoppas hon visste hur älskad hon var. Hur viktig hon var. Livsviktig. Utan dig, hade inget mig funnits och inget Ebbe och Lilla. Du är en del av oss och jag saknar dig. Och jag kommer sakna dig så länge jag lever. Du har alltid funnits. Och nu har jag ingen mormor mer. Livet, svårt och skönt och tragiskt och vackert och farligt och lyckligt men framför allt så jävla fucking skört.