Jag har så dåligt mammasamvete. För att jag nu tycker barnen både är jobbiga och tråkiga. De bråkar och slåss med varandra och så vill de att jag ska lyssna på dem hela tiden och leka med dem hela tiden. Och det är jobbigt, alltså bråken, och tråkigt, alltså lekandet. Jag känner mig så jävla dum. Hur kan man tycka de man älskar mest, är jobbiga och tråkiga? Det är väl bara för taskigt. Sjukt, helt enkelt.
Fast älskar dem, det gör jag. Så att det gör ont. Ibland är det kanske kärleken som är så stor så den blir så smärtsam så jag måste fly från dem. Jag är så rädd om dem. Så orolig för dem. Så kär i dem. Mina barn, mitt liv.
Och gå och lägg dig nu för fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar