Den är min. Det står ju mitt namn på.

Har hittar mitt hus! Och det ligger på min gata. I mitt område. Alltså där jag skulle ha bott. Älskar varje del av huset. Det är högt. Det har en fantastisk veranda. Köket och badrummen är hiskeligt fula. Men den lilla balkongen. Och grinden. Och trädgården. Och burspråket. Och trappan. Och källaren. Och vinden. Och verandan. Sa jag verandan? Och min gata. Har tittat på fler hus här förut. Det är min gata. Huset längst ner på gatan har jag fantiserat om i mer än 15 år. Det är litet, för litet nu, och vingligt men vackert. Det är min gata. Den heter till och med samma som jag. Det här huset är mitt hus. Det är mitt öde. Det enda som står mellan mig och mitt öde är några miljoner kronor. Några miljoner bara. Liksom det är inte mer. Några miljoner behöver jag till nästa vecka. Alla sover nu. Mitt på dagen. Feber. Och jag drömmer om mitt hus. Om ett liv där. Jag skulle inte vara trött. Bara jobba litegrann. Kanske skaffa en bebis till. Sitta på verandan och gunga. Pussa mina barn. Äta hallongrottor. På kvällen skulle jag sitta där med min man, lyssna på snoop och ta en cigg. Det ösregnar. Jag är trött. Och ska jobba ihjäl mig. Jag ska typ jobba dag och natt fram till mitten på december och inga pengar kommer jag tjäna. Eller ja, så få små slantar så de knappt räcker till en ny iPad. Det är vad jag ska göra. Det är så mitt liv ser ut. Och jag vill bara byta jobb. Och flytta. Och nu har barnen börjat trivas så bra. De älskar förskolan och skolan och vännerna på gatan. Och jag vill flytta. Och jag får dåligt samvete. För jag är egoist. Fast kommer de ha det bra hör i längden? De kanske skulle få det bättre där. På gatan som ropar mitt namn. Nu ska jag sluta drömma. Börja hänga tvätt. Och leva det liv jag har. Och det är jävligt fint. Det är det. Det är det. Det är bar jag som håller på. Och ältar.