Är du dum i hela huvudet, eller?

Omfg. De här ungarna alltså. Den ena sitter och skiter och ropar: "färdig, kom då jävla pappa." Den andra rymmer iväg till skogen och vi är typ 1 sekund ifrån skallgång och polishelikopter. Ljuger gör de båda två. Och kastar sina leksaker. Trampar på dem. Gör sönder dem med flit. Öronen har de tappat båda två. Och jag som varit så nöjd och stolt över mina fina, välartade, artiga, trevliga, duktiga och uppfostrade barn. Liksom klappat mig på bröstet och kollat överlägset på dem med barn som slåss och skriker. Fan alltså. Det blir inte lättare när de blir större. Idag har vi haft allvarliga diskussioner om att ljuga. Att man inte ska ropa varg i onödan. Om att man inte får sticka någonstans alls utan att säga till och att man inte får gå till skogen själv överhuvudtaget någonsin. Om faror. Trafik, skada sig och fula gubbar. Om pengar och värde och saker och vårda och vara rädd om. Alltså jag blir så arg, men samtidigt rädd. De är sina egna, de är personer. Hur ska jag få dem bra? Hur ska jag få en bra relation till dem? Hur ska jag få dem att lita på mig, vilja prata med mig? Hur ska jag få dem att förstå hur mycket jag älskar dem. Känns det klurigt nu, hur blir det när de är 10 eller 13 eller 16? Ju äldre de blir desto mer hubba-bubba reklam blir det. Big trubbles, no bubbles.