Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner inte igen mig. Jag är inte jag. Det känns som om jag kommer krisa rejält snart. Jag undviker att tänka och då är det ok. Det har gått sju månader, och nä, egentligen är det inte synd om mig. Jag har inte fått någon dödsdom. Det verkar inte vara fara för mitt liv. Verkar inte. Så tänker jag. Bit ihop. Du har det bra. Men börjar jag tänka. Klart jag har det bra, men nej. Jag har det inte bra. Jag är inte med längre. Jag är bara här. Och jag vet inte vad här är. Här är inte jag.
Jag vet inte vem jag är längre. Jag tycker den nya jag är jobbig. Alltid borta. Ställer aldrig upp. Ringer inte. Skiter i alla.
Jag vill vara mej igen. Jag vill gnälla och knorra. Jag vill vara. Jag vill känna igen mig. Jag vill känna mig trygg. Glad i magen. Fri. Fri. Det saknar jag mest. Bara kunna dra. Göra vad man vill. Det som känns kul. Bestämma att på lördag smäller det.
Nu går jag hos kurator. Fast jag har tappat tron. Tron på alla deras metoder. På läkarnas. Kuratorns. Nu ska det opereras också. Jag behöver något annat. För i hjärtat tror jag att jag kommer bli frisk. För så här kan det inte vara. Fast ibland tvivlar jag. Blir jag inte frisk, måste jag bli av med alla måsten. Först måste jobbet ryka. Är det här mitt liv, kan jag inte slösa det på jobb. Då måste jag slösa det på mig och barnen.
Men jag tror att jag blir frisk. Jag tror det kommer dröja. Är botten nådd? Är jag positiv nu? Är det positiva tankar? Du ser, det är därför jag inte känner igen mig själv. Jag är inte positiv. Jag är den där med det sönderbrända gräset och det halvtomma glaset.
Idag är det vitt ute. Ingen gräs, men ingen snö. Frost, himlen är vit verkligen vit, huset är vitt, skrivbordet vitt och datorn vit. Jag lyssnar på Rythm is A Dancer. Jag är sugen på choklad, men kakan är inte längre halvtom. Den är helslut. Och smärtan har inte tagit denna dagen. Än i varje fall. Jag har jobbat lite hemifrån idag. Nu borde jag städa, eller bara krypa ner och sova.
Sova bort allt. Hela jävla skiten. Jag har försökt. Men det börjar alltid om. Måndag hela veckan. Jag står och flåsar bakom husknuten, lättnaden börjar komma, jag klarade det, bam, där dyker det upp och jag börjar springa igen. Springa tills det blöder.
Nu ber jag. Jag kan be på bara knän där ute i det vita. Hjälp mig. Hjälp mig. Jag står inte ut. Jag vill leva igen. Jag vill vara jag.
Var är jag? Det är 2012. Barnen växer så det knakar. Jag vill ha ljus och värme. Sommaren gör allt bra. Sommaren gör allt bra? Kan inte någon bara lova det.
Det gör mig så ont att läsa, att det är så det känns. Jag har inget klokt att säga. Jag vet kanske hur det känns fast ändå inte, det var ett år som jag kände så där fast jag inte hade ont, fast jag inte hade barn. Men det var som jag satt fast, som jag inte hörde mig själv, som jag hela tiden såg mig själv lite utifrån. Och när jag krisade och pratade med någon om det sa den personen att "ja, det är så, du måste vara i det så går det över". Jag har ingen klokskap att ge, inga bra råd, bara känslan av att det gör ont och man vill bort, men man måste stanna i det. Det kommer bli bra, det kommer förändras men det tar sin tid. Allt tar sin tid. Det låter jättebra att du går och pratar med någon. Och operation är ju bra om det hjälper. Jag önskar att jag kunde göra något, men det kan jag inte. Inte mer än att vara här i alla fall. Skriv av dig om du vill, om det lättar lite. Och stor kram.
SvaraRadera