Orkar inte

Nu sitter jag här då och tänker positivt. Och väntar på någonslags resultat av mitt positiva tänkande. Är det för snart? Jag har inte så mycket tid, jag är mental och måste ha fått ordning på my shit inom en vecka. Tick-tock.

Jag är sugen på chokladtårta. En såndär galet stor jävla chokladbomb med fluff och rinn och allt. Jag har tänkt i flera dagar att jag borde börja baka. Bli en bullmamma. Men jag gillar det inte. Mest ogillar jag röran och disken. Slapp jag den, och alla ingredienser var i söta pastelliga skålar så skulle jag överväga det. Eller om jag fick betalt för att bo i Frankrike och baka, som Leila. Då skulle ni få se på bullmama.

Eller kanske inte. Jag är så ointresserad. Av allt. Jag behöver en hobby, ett intresse, något. Matlagning, trädgård, yoga, ridning, slalom, knyppling, whatever. Men nä, jag är verkligen inte intresserad av något. Aldrig varit. Är det unikt? Är det tragiskt? Finns det något positivt i det? Positivism är viktig nu när jag försöker anamma ett nytt stort liv. Populärkultur, tv, sådant gillar jag. Men det är så fult. Kan man ens räkna det som ett intresse? Man blir ju inte seddas av det iallafall. Och ja, måla, det gillar jag. Men det är också kletet, utrymme och yadayada dom får mig att tänka orka. Och skriva. Det gillar jag. Ibland tänker jag att jag skulle ta och slänga ihop en liten bok. Sen direkt, orka. Och då menar jag inte få en bok publicerad och så, utan skriva en till mig själv eller ungarna kanske. Ingen prestation men ändå orka.

Vad var det jag skulle säga nu då? Hade jag något vettigt på hjärtat? Eller i hjärnan?

Det hade jag nog inte. Allt är bara sjuk. Allt måste omvandlas till frisk. Snarast. Please.