Det kommer mera, det tror jag på

En till sak jag retar mig på är att jag retar mig. Så onödigt. Har jag inget bättre för mig? Nej, det har jag inte. Mitt liv har blivit väldigt litet. Och väldigt enformigt. Och jag har isolerat mig. Ringer helst ingen och träffa någon? Skulle inte tro det. Jag orkar inte. Har ingen jävla lust alls. Fast jag börjar tänka nu, att jag kanske skulle tackla det här på ett annat sätt? Bara fuck it och leva på. Tuppar jag av så gör jag, liksom. Men så är jag ju så förbannat trött. Så jävla trött som jag varit så länge nu. Kanske fem år. Fem år av gäsp, orka, jag gör det imorgon.

En kompis har fått någon form av lyckopiller och hon älskar dem. Hon har fått ett liv, hon är helt ba, va är det såhär man ska må? Är det såhär alla andra mår? Ni vet de som tränar, bakar, pysslar, vandrar i fjällen och odlar sin egen cannabis, jag menar potatis. Och jag lyssnar och funderar. Vad menar hon egentligen? Kan man man bli pigg och glad av en tablett? Behöver jag en sådan? Är detta något som gäller mig? Sådär som i skolan, man ba, va sa han där framme? Var det något som gällde mig? Jag hatar tabletter och mediciner. Och sjukhus och sjukdomar och kyrkogårdar och döden. Det hänger ihop för mig. Till och med plasthandskar hör dit. Så min hand svider, den är vintertorr och sönderdiskad och har aldrig träffat på en handkräm. För jag tror inte på piller och tabletter och inte ens handkrämer. Och nu grubblar jag på det. Varför tror jag på ingenting? Varför? Jag kanske behöver tro på något? Då vill jag tro på imorgon. Alltid den där imorgon. Men nu menar jag imorgon, den 5:e december 2011. Då rycker jag upp mig. Får en positiv inställning (och därmed förhoppningsvis sju år till), är pigg och lever. Så då var det bestämt. Nu ska jag tro på något och min tro ska vara övertygande. Mitt liv ska bli stort igen. God natt.

Ps. Jag känner redan lite misstro. Tvivlar lite på min förmåga. Nåväl, jag provar. Jag går och smörjer in min hand nu.