Om kärlek

Jag har den bästa mamman. Hon har verkligen alltid älskat mig beyond och överallt annat. Hon gör det fortfarande. Man känner hennes kärlek hela tiden. Jag hoppas att det smittat av sig på mig. Att mina barn känner min kärlek hela tiden. Jag tror inte de gör det. Imorse sa min son, måste du vara så arg jämt och sen grät han en liten fejkgråt. Jag är inte arg jämt, men han har rätt, jag är arg ofta. Jag skylller det nu på sjukdomen, det är lätt att göra, om jag blir frisk. För det är så det börjar kännas, om, och inte när. Så ska jag sluta vara arg. Jag har ingenting att vara arg för. Varför jaga upp sig över trots? Onödigt.

Min mamma är Gud. Mina lakan var alltid manglade och svala. Jag har aldrig manglat något. Jag stryker inte ens. Jag skakar kläderna så de blir så släta det går och så hänger jag upp dem och så får det duga. Ibland händer det att det inte duger. Det är röv jävla skrynkligt. Då stryker jag ändå inte. Jag tvättar om och hänger igen och då brukar det bli bra. Annars får det vara skrynkligt. Och inget mer med det. Förutom, vad sänder det bär för signaler till mina barn? Det vet inte hur det är att sova i manglade lakan. De vet inte ens hur det är att ha kläder som är strykta. Jag tror inte de vet vad ett strykjärn är. Jag är en lat mamma. Känner man kärleken ändå?

Två år är min favoritålder. Då är de så stora så de snackar, men så små att de inte käftar emot. De är trotsiga, men ändå behändiga så att man kan lyfta upp dem och bära iväg dem. Typ, jag vill inte duscha uää. Plicketplock upp och rätt in i duschen bara. Inget tjafs. Sen säger de sjukt roliga saker. Typ allt de säger är kul. Lilla är givetvis ett geni som brorsan och morsan och pratar hela meningar redan. Det gör att hon låter lillgammal, stor och totalt festlig. Tvååringar bryr sig inte heller. De skäms inte. De tar ingen skit. Man ba, vem var det som prutta? Och Lilla ba, det var jag! Och skiner som en stolt sol. Dä va en bjakschit, säger hon och skrattar åt sig själv. Man bara dör av sötchock. Tvååringar är också lagom att gosa med, nackdel lite tunga att bära. Lilla är som en känguruunge och skulle gärna sitta fast vid mig hela
kvällarna. Hon är gos och mys. Pillemarisk. Arg. Hon får utbrott på brorsan och skriker och gapar, du är dum. Hon testar, testar, testar. Hon
är glad och alltid på. Ja osså mä. Tvååringar gotta love

Och min Ebbe. Så kunnig och duktig och lillgammal. Räknar till 109. Börjar förstå det här med bokstäver. Skriver lite, ljudar lite. Känslig och
tuff. Trotsar som en galning hemma. Som ett ljus in public. Han har börjat skämmas för saker. Blivit medveten. Vad tycker andra? Vad är rätt
och vad är fel? Hur ska jag vara? Sorgligt på ett sätt. Han har blivit formad. Jag kan inte förstå hur han blev så stor. Samtidigt är det svårt
att minnas hur han var som bebis. Fin är han. Och snäll. Och jag älskar honom så hjärtat går sönder. Mina barn är supersmarta. Lite prodidy över dem. Och det är inte skryt. Det är sant. Bästa mamman har jag och bästa barnen, jag kan skratta mig lycklig. Hahaha.

Sen har jag ju en man med. Det är svårt att fatta, just det här med man, för han var en pojke nyss. Han är skitsnygg, alldeles för snygg för
mig. Han är slarvig, avslappnad, engagerad, lever i nuet, spontan och orädd. Allt jag inte är. Han är trygg också. Och dumsnäll mot mig. Han skämmer bort mig. Han är bäst. Och jag är spoiled rotten.