Jag var vid gott mod, tänkte det ordnar sig. Låg i soffan och fantiserade renovering. Vill måla en vägg svagt rosa och slänga fönster och altandörr och ha skjutparti istället. Sen plockade jag fram De målade grottornas land, den senaste boken om Ayla. Det är riktig chicklit, eller snarare kärringlit. Jag sträckläste den första boken en sommar när vi var i norr i en lånad husvagn. Jag var 12 år och höll på att dö av tristess, där i myggornas land, det fanns inget att göra. Det här var givetvis före internet. Jag låg där i husvagnen och fantiserade om ett annat liv, sen hittade jag boken. Jag ba, verkar trist, men får väl prova. Sen läste jag dygnet runt och Ayla räddade min sommar. Jag har läst alla böckerna i serien. Och de har bara blivit sämre. Eller så har jag blivit äldre. Eller så har jag inte varit i en lika desperat situation, som då sommaren 1990. Nu är jag i en rätt despo situ och när jag såg boken på biblioteket kunde jag inte låta bli den. Men kommer jag orka mig igenom den? Vi får se.
Sen tappade jag humöret när jag kikade runt på lite inredningsbloggar. De bakas och sys och dukas och löps och festas och kramas och stås i. Det är då jag märker hur värdo mitt liv är. Hur jävla mycket tid det tar att vara sjuk. Hur lite tid det blir till liv.
Efter sommaren 1990 brakade mitt liv igång igen, det började en ny kille i klassen och hans perfekta ögonbryn, snygga axlar och ögon, oh my god de där ögonen, ockuperade varje tanke jag hade de närmaste 5-6 åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar