Imorgon tänker jag, då slänger jag fram adventsstjärnor och stakar. Jag brukar alltid göra det fredagen innan första advent. I år skiter jag i det. Jag vill bara ha det gjort. Sen har jag också tänkt mycket på vår gamla lägenhet, vår urgamla alltså. Tvåan där vi levde i sju år. Den var verkligen hemma. Jag drömmer om den ofta. Visst den var sliten och toaletten var sunkig. Men den var trygg. Den var hemma. Varför flyttade vi tänker jag ibland. Och det var ju barnet. Det första barnet som gjorde det. Och nu, två barn där, hade bara varit kaos.
Barnen alltså. Jag älskar dem så mycket så hjärtat går sönder. Orden räcker inte till för att beskriva den kärleken. Den är en kraft som rasar och bubblar och skriker i mig hela tiden och ibland överväldigar den mig. Så jag vill gråta. Eller äta upp dem. De är finast, du skulle se dem. De är guld och diamanter, sol och glass, enhörningar och rosa ballonger. De är störst. Och kärleken är universum och evighet.
Sen tänker jag att jag borde gå ut och gå lite. Få lite ljus. Det är så mörkt. Det är så tråkigt att gå i kvarteren här. Här är det fula villor och ännu fulare höghus, fula skogsdungar, tunnlar och Statoil. Då börjar jag tänka på gamla lägenheter igen. Och gamla kvarter. Fina hus, fina skogsdungar, parker och snygga gardiner hängde i alla fönster.
Imorgon får våra fönster bli jul och så håller vi tummar och tår att det blir en fin en. Och det blir det, även om vi så skulle spy i kors som förra året, bara alla mina viktigaste människor i världen är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar