Tänkta tankar i repris

För ett någon vecka sen var jag värsta åsiktsmaskinen och funderade kring bloggare och bloggar. Jag rasade kan man säga. Det var åsikter hit och dit och om den och dens och ditt och satt. Jag var verkligen uppeldad och igång. Typ engagerad. Härligt va? Att jag inte bara går runt helt sådär dötrött heletin. Så här lät det då,

"Jag har aldrig studerat feminism, men jag har läst en del genuspedagogik. Mitt liv har inte handlat så mycket om kön. Jag växte inte upp med en mamma som stod vid spisen medans en pappa satt i soffan och läste tidningen. Jag växte upp med en förälder som gjorde allt, bakade och bytte batteri i bilen. Om det var någon som läste tidningen i soffan så var det jag, och det vill jag gärna fortsätta med. Därför har jag antagit, tagit för givet och krävt en uppdelning av allt tråkarbete. Jag kräver lika lön för lika arbete, jag försöker ge mina barn alla möjligheter och funderar på hur jag bemöter och bekräftar dem, och så vidare. Så jag tror jag är feminist, jag skulle iallafall säga att jag var det om någon frågade. För mig handlar feminism och människors lika värde. Det handlar om insida, där vi är kött, blod, hjärta, själ, rädsla och kärlek allihop, vi är alla människor.

Men sen när jag läser en blogg undrar om jag missuppfattat allt. Där handlar det om yta, kroppar, kläder. Tänket där är för mig på något sätt så in your face, look at me, jag är så bra och så ytligt. Det är Engla, Kenza eller Blondinbella fast loppis istället för märkeskläder. Och då blir det fint? Då är det okej? Det är samma attityd, samma utseendefixering, samma "visa upp hur snygg, fin och bra jag är", samma provokation, samma yta, samma känsla i min mage. Linna Johansson däremot, hon skriver om feminism på riktigt. Där ser jag insida, att det är det det handlar om. Att våra utsidor är olika känns helt okej för mig, ändrandet av det står inte högt upp på min feministiska to-do lista.
Jag funderar mer på hur vi ska bemöta och bekräfta våra olika utsidor på ett likvärdigt sätt. Att inte alla tjejer posar med fingar i munnen i
nyaste klänningen på sina bloggar och sen väntar på bekräftelse om sin fina utsida i kommentarfälten. Att det intr handlar så mycket om
gossar i klänning utan mer om kvinnosynen hos en fd programledare för ett debattprogram med partiledardrömmar. Att någon uppmärksammar den negativa kvinnosynen som finns på riktigt runt omkring oss hela tiden. Men who the fuck do I think I am?"

Och sen fortsatte jag såhär,

"Annars då. Jo tack, jag gillar det här anonyma tyckandet på nätet. Det som många har så svårt för. Bloggarna/bloggerskorna går mental när de kritiseras anonymt. För om man skulle vilja "diskutera" med den här anonyma tyckaren, hur ska man då göra? Jag vet ju ingenting om den andra. Hur ska jag då kritisera dens sätt att leva? Hur ska jag då hoppa på dens personlighet? Hur ska jag då attackera dens utseende? För bövelen, hur ska jag då kalla den för fet? Jag vet ju inte om den är fet? Om jag väljer att ta en "diskussion" måste jag enbart diskutera kommentaren, själva sakfrågan alltså. Förklara mig? Beskriva min tanke eller handling mer ingående? Utveckla mitt resonemang?
Nä, vet du vad! Det går inte. Jag måste veta att det är Ulla från Småland som undrat om jag är från vettet som sminkar mitt barn så fult. Får
då kan jag ju liksom säga: Snålänning Ulla-Knulla, jag köper iallafall smink till mitt barn och lägger inte mina pengar på att bara köpa knull till
mig själv!

Och ps, näthat/trakasserier är något helt annat än en kommentar/reflektion/åsikt i ett öppet fält för kommentarer om ett för alla öppet
blogginlägg där kommentaren/reflektionen/åsikten hos den som kommenterar skiljer sig från den som skrivit blogginlägget. Tycker jag. Men
vad man tycker om sådant där kan vara så himla olika. Ibland blir vanligt hederligt ris näthat, speciellt kanske om man gillar rosor."

Och det tog aldrig slut, jag bara tyckte och tyckte,

"Och jag jiddrar vidare. Vi säger att man har en blogg som är helt öppen för allmänheten och ligger på da world wide web, då vill man antingen att folk läser den eller så tänker man läs eller skitire, whatever. Hade man däremot absolut inte velat att någon skulle läsa, då hade man haft lås och bom på den (fast då kan man inte få sponsschampoon och inbjudningar till bloggawards). Sen säger vi vidare att man har ett fält för kommentarer. Ett helt öppet sådant, ett ställe på din blogg där vem som helst i hela världen som har tillgång till internet kan gå och skriva precis vad de vill typ: Sandra was here!, jag älskar köttbullar, johan 4-ever, du suger. Du har valt att ge folk den möjligheten, du har
öppnat upp för den, du har sett till att den finns där, men ändå tycker du att, nja, det här är ju min blogg. Min! Här ska det väl bara stå sådant
jag gillar?

En text kan inspirera, väcka tankar och påverka, ibland i motsatt riktning mot textens budskap. Det kan man ju aldrig veta innan. Det är en risk man får ta. Att alla inte håller med. Att vissa fick en helt annan uppenbarelse. Och oj, där fanns visst en möjlighet att få uttrycka den.
Hallå, jag kom på något när jag läste texten här och jag vill dela med mig av det till alla. Hur kan jag göra det? Ja, just det här var det ju. Här finns en möjlighet i fältet för kommentarer att även för mig att tycka något som folk kan få läsa, alla folken som har internet, da world wide web. Folk kan alltså kritisera helt öppet sådär. Precis så som det görs med annan kultur. Böcker, filmer, teaterpjäser diskuteras och kritiseras.
Ibland betygsätts det. Ibland är kritikerna riktigt elaka. Typ sågar hela skiten. Det värsta jag sett. Oinspirerande. Idiotiskt. Fult. Falskt. Skenheligt. Löjligt. Spyframkallande.
-Din text fick mig att ifrågasätta och tänka. Jag håller inte alls med dig, jag tycker nämligen att...
-You fucking näthater!

Ja, och jag gillar såklart också att bli klappad medhårs, det känns fint. Mothårs gör ju bara att man ser nyknullad ut."

Alltså det tog verkligen aldrig slut,

"Nu är jag färdig med att reta mig på saker hit och dit, trött på att tycka och ha åsikter om Blondinclaror och Underbarabellor. Allt är samma lika, jag med minus då, den egna tidningen, outfitbilderna, sponspengarna, karriärstipsen och sidekickjobbet på tv. Nu har jag fullt upp med mig själv igen. Idag har jag väntat och fruktat och hoppats på. Så nu är det fokus på mej och mitt. Och jag skiter i dej och ditt."

Och sen tog det visst slut. Och vad är det jag vill säga med det här? Va? Jag har tydligen en massa åsikter om bloggande och bloggare. Behöver jag kanske tala med någon om det här? Eller så kanske jag behöver lugna ner mig? Eller elda upp mig? Eller skaffa mig ett liv? Jag tror på det sistnämnda. Men som sagt, who the fuck do I think I am?