Papa was a rolling stone

Alltså alla älskar mig inte. Min papas nya har alltid avskytt mig. Jag gjorde faktiskt inget, det var bara pure hate mot hela min existens från dag ett. Jag har mobbat en tjej en gång. Och jag har blivit ovän med två vänner. Jag tycker jag är ganska lättsam, bjuder på mig själv, är trevlig och låter alla vara med. Jag är dock inte särskilt intresserad av andra. Jag glömmer bort artighetsfraser och komplimanger som hur mår du och vad fin du var i håret. Men jag tränar på det. På jobbet är jag enkel att ha och göra med, jag har åsikter, men är alltid öppen för diskussioner och förslag. Jag skojar snällt med folk och ganska grovt med mig själv. Jag har aldrig varit i någon dispyt på jobbet. Jag menar alla måste vi vara där, ingen ska behöva känna sig ovälkommen. Men nu jobbar jag med en riktig räpa. Hen är egocentrisk, narcissisrisk, skrytsam och har ett överlägset sätt. Hen ser allt i svart och vitt, kan inte se något från något annat håll. Hen tycker hen är överlägsen och säger det. Hen klarar inte kritik. Då skriker hen som ett barn och springer hem och ringer till chefen. Hen är en riktig dramaqueen. Hen styr och ställer. Hen driver mig till vansinne. Jag har varit sympatisk och trevlig. Men nu har jag fått nog. Jag har kritiserat och kritiken har varit väl grundad. Hen hade inte svar på tal och hatar mig nu. För mig är det förbi. Det finns inga samtal eller försoningar kvar. Allt hen gör äcklar mig. Det har alltså gått för långt. Det är slut. Jag måste ha ett nytt jobb.