What fucking time is it?

Whazuup!? En liten livskris bara. Är ju typ mitt i livet, om jag nu får leva ett hyfsat normallångt liv. Det börjar närma sig halvlek. Hälften är gjort. Man kan skoja om det. För det går liksom inte att ta in på allvar. Ålderkrisen är total. Det är många faktorer som gör det. Jag ser ung ut och kan lätt passera som en twentysomething om jag vill. Och det är kul ibland. Låtsas vara ung och dum blir så mycket lättare när folk går på att man är det. Då blir det lite trovärdigare för en själv också. Ja, man vet ju där i bakhuvudet att man är en old hag, men kan låtsas som man inte är det. Lite som ett dagdrömmeri. Eller en repris av ungdom. Men nu då? Nu börjar åldern snart ta ut sin rätt och alla kommer se att jag är gammal. Jag kommer inte kunna fake it mer. Jag kommer inte kunna välja att uppfattas som 25 en kväll för det kommer synas på mig att jag inte är några jävla 25. Det kommer mer se ut som jag har en unge på 25. Det andra är just det här med ungar. Jag kan inte fatta att mina barnfödardagar är över. Swoosch, så var den tiden förbi och jag hann inte ens tänka eller reflektera över det. Det bara tog bara slut. Och ja, jag har väl några år kvar att skaffa kids på, men då blir jag en gammal morsa. Då kommer jag ha dagisungar när jag är långt över 40 och ha högstadieungar när jag fyller 50. Inget fel i det på så sätt, för andra alltså, men för mig. Fel, fel, fel. Jag är en ung hipp morsa i min värld. Fräsch, hot och typ inne. Jag förstår inte att jag aldrig varit någon särskilt ung morsa. Och att jag nu tvingas bli en uråldrigmorsa om jag skaffar numero tres kan jag inte begripa. Det går inte in i mitt huvud. Ej greppbart, helt enkelt. Och slutligen det här med livets allmänna förgänglighet. Livet är så kort. Så pyttelitet och går så jävla fort. Hur fan kan det göra det? Jag är, rätt och slätt och helt enkelt, på väg att bli gammal på riktigt. Det finns ingen återvändo. Inget jag kan göra. Jag är snart kärring och så är det bara. Fy fan vad hemskt det är. Jag kan inte med ord beskriva känslan. Men jag kommer se den i allas ögon. Blickarna kommer göra det omöjligt för mig att blunda. Jag är gammal. Jag är gammal. Herregud, jag är för gammal för att vara 20 år, för gammal för att bo ihop med kompisar och festa tre dagar i veckan, för gammal för att skaffa barn. Barndomen har jag sörjt. Att den är förbi har långsamt under årens lopp sjunkit in i mig. Sorgen och saknaden efter den har minskat, men finns ändå där då och då. Jag kommer aldrig ligga i mina nymanglade pink panter lakan och lyssna på mammas steg i lägenheten någon mer gång. Någonsin ever. Jag kommer inte ha nyckel kring halsen och äta bananyoghurt vid köksbordet medan mamma fixar middag. Jag kommer aldrig vara ett barn igen. Jag kommer aldrig vara tonåring igen. Och nu kommer jag aldrig vara ung igen heller. Första barnet födde jag för längesen. Jag kommer aldrig vara nybliven mamma för första gången igen. Småbarnsåren är snart förbi och jag är gammal. Troligtvis kommer jag inte få fler barn. Det är ett avslutat kapitel med liggvagnar, mammagrupper och långa föräldraledigheter. Jag är för gammal för allt: pink panter-lakan, hultsfredsupa och mammagrupper. Vad har jag kvar i livet? Det är ingen som vet. Men det är ett faktum att jag med största sannolikhet, om jag är lyckligt lottad, börjar jag närma mig halvlek i lilla, lilla, korta liv. Fy fan, säger jag bara, f y i h e l v e t e t e s f a n!