Ds

Och ps. Jag är elak mot folk. Typ ger dem tjuvnyp. Det är bara för att jag är sur. Och måste ta ut det på något. Och då passar visst andra jävligt bra.

Och klockan här på bloggen lever ett eget jävla liv. Det är mitt i natten.

Och fuck, fuck, fucketi, fuck. Gillar visst att svära med.

Kan inte sova. Tänker på hemskheter som kan drabba oss. Så jävla onödigt. Är gråtmild. Och det är jag inte. Måste vara pms. Förbannad också. På politik. På stora barngrupper. På fritidshemmen som är som nån jävla förvaring. Ingen bryr sig visst om barnen idag. Inte ens deras föräldrar. De lämnar ungarna till vilken skit som helst. Fattar de inte bättre? Två vuxna på 40 ungar, som går leka i skolsalar och korridorer. Va fan är det undrar jag? Måste snabbt bli ekonomiskt oberoende så jag kan skona mina barn från skiten. Eller få föräldrar och vakna upp. Men de är tröga? Lata? Okunniga? Förstörda? Trötta? Don't give a fuck?

Så, då får väl jag försöka sova. Fast jag inte kan.

Är det inte plus tio, grönt och fågelsång snart vet jag inte vad jag gör. Vår när jag vaknar upp, tack! Och engagerade fucking föräldrar.

Here I go again

Ta-dam! Här är jag igen. Och jag är vid mycket bättre mod. Bra va?

Jag gillar inte tumblr riktigt. Så jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag blogga här, där, någonannanstans, var, va? Just nu blir det här och där och kanske någon mer stans. Jag läser iallafall en massa bloggar som jag retar mig på. Och såklart massa underbara. Och alla gamla godingar. Som Anna, som jag tänker på hela tiden nu.

Fegis

Jag känner mig som jag gjorde inför min andra förlossning. Går runt i ett töcken, panikslagen, livrädd, önskar mig bort samtidigt som jag förbereder mig på att dö. Varför är jag så rädd? Varför är jag så dramatisk? Jag kommer aldrig bli en vuxen morsa, jag är ett gråtande barn. Fast jag gråter inte, jag gör sällan det. Istället slår hjärtat så det dundrar i hela kroppen och jag känner mig snurrig och svag. På onsdag smäller det. Är det ok, är det farligt, är jag dead meat? Bam-baram-bam. Vilken cliffhanger.

Jag hatar vintern och kylan

Lilla börjar bli stor for real. Snart är hon lika stor som Ebbe var när han blev storebror. Och fast Lilla känns stor nu, känns hon som en bebis jämfört med hur jag minns Ebbe i samma ålder. Känner mig taskig, hur kunde jag skaffa en till bebis när han var så liten? Hade inte han behövt ha mig ifred längre? Annars så tittar jag mest på, när livet flyter förbi. Ibland gråter jag och skriker för orken är helt slut. Vissa dagar är väldigt bra. Men jag missar barnen, Lillas härliga ålder, jag missar den. Fast det kanske bara är rättvist nu när jag tänker efter. Missade ju Ebbes med, för jag var en flodhäst. Jag är då avundsjuk på friska människor och vill slå alla som gnäller över magsjukor och förkylningar på Facebook. Att vara sjuk i en vecka, va fan är det? Inte ett skit. Jag är gärna sjuk en hel jävla vecka, eller tom två. That's a motherfucking piece of cake.

Rytmen är en dansare

Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner inte igen mig. Jag är inte jag. Det känns som om jag kommer krisa rejält snart. Jag undviker att tänka och då är det ok. Det har gått sju månader, och nä, egentligen är det inte synd om mig. Jag har inte fått någon dödsdom. Det verkar inte vara fara för mitt liv. Verkar inte. Så tänker jag. Bit ihop. Du har det bra. Men börjar jag tänka. Klart jag har det bra, men nej. Jag har det inte bra. Jag är inte med längre. Jag är bara här. Och jag vet inte vad här är. Här är inte jag.

Jag vet inte vem jag är längre. Jag tycker den nya jag är jobbig. Alltid borta. Ställer aldrig upp. Ringer inte. Skiter i alla.

Jag vill vara mej igen. Jag vill gnälla och knorra. Jag vill vara. Jag vill känna igen mig. Jag vill känna mig trygg. Glad i magen. Fri. Fri. Det saknar jag mest. Bara kunna dra. Göra vad man vill. Det som känns kul. Bestämma att på lördag smäller det.

Nu går jag hos kurator. Fast jag har tappat tron. Tron på alla deras metoder. På läkarnas. Kuratorns. Nu ska det opereras också. Jag behöver något annat. För i hjärtat tror jag att jag kommer bli frisk. För så här kan det inte vara. Fast ibland tvivlar jag. Blir jag inte frisk, måste jag bli av med alla måsten. Först måste jobbet ryka. Är det här mitt liv, kan jag inte slösa det på jobb. Då måste jag slösa det på mig och barnen.

Men jag tror att jag blir frisk. Jag tror det kommer dröja. Är botten nådd? Är jag positiv nu? Är det positiva tankar? Du ser, det är därför jag inte känner igen mig själv. Jag är inte positiv. Jag är den där med det sönderbrända gräset och det halvtomma glaset.

Idag är det vitt ute. Ingen gräs, men ingen snö. Frost, himlen är vit verkligen vit, huset är vitt, skrivbordet vitt och datorn vit. Jag lyssnar på Rythm is A Dancer. Jag är sugen på choklad, men kakan är inte längre halvtom. Den är helslut. Och smärtan har inte tagit denna dagen. Än i varje fall. Jag har jobbat lite hemifrån idag. Nu borde jag städa, eller bara krypa ner och sova.

Sova bort allt. Hela jävla skiten. Jag har försökt. Men det börjar alltid om. Måndag hela veckan. Jag står och flåsar bakom husknuten, lättnaden börjar komma, jag klarade det, bam, där dyker det upp och jag börjar springa igen. Springa tills det blöder.

Nu ber jag. Jag kan be på bara knän där ute i det vita. Hjälp mig. Hjälp mig. Jag står inte ut. Jag vill leva igen. Jag vill vara jag.

Var är jag? Det är 2012. Barnen växer så det knakar. Jag vill ha ljus och värme. Sommaren gör allt bra. Sommaren gör allt bra? Kan inte någon bara lova det.

Tystnat

Jag har lagt ner livet. Gör i princip inget. Lallar runt, jobbar, har ont. Lägger ner här också ett tag. Det finns inget att säga, när man inget har att säga. Så nu blir det tyst, i väntan på bättre tider. Hoppas de kommer snart. Tack så mycket så länge!