You know me, it's me who do not know me

Funderar mest på en ny karriär. Men vad? Målare? Nä, orkar nog inte med jargongen. Och det är nog fasligt tråkigt. Ingenjör? Men jag är så himla dålig på matte. Fattar inte abstrakta saker. Förstår inte heller poängen med att räkna ut saker. Kan inte koppla matte till något verkligt. Så jag vet inte vad jag vill bli när jag är stor. Och möjligheterna känns små. Har lånat för mycket på CSN redan nu. Har inte pengar att köpa en utbildning för. Det jag vet är att jag vill jobba hemifrån, eller inte jobba alls. Jag vill jobba stenhårt många, många timmar i sträck och sen slappa i många, många timmar. Vill bli uppslukad av något. Som man kan göra hemifrån och som man tjänar sjuka pengar på. Eller sjuka behöver de inte vara. Först måste det vara mycket, så jag kan köpa mig mitt drömhus. Sen räcker det med sådär lagom. Att man kan resa nångång. Till New york, London och stranden. Och gå på bio ibland. Köpa en soffa. Ett halsband. Ett doftljus. Utan att behöva bända och vrida. Släng in nån cafelunch i veckan också. Och så jag kan spara till mina barn. Ungefär så. Sen vore det praktiskt att utveckla pälsdjursallergi. Fast det hör ju inte hit. Att jag hade råd med hunddagis. Eller Cesar Milan. Jag äter galna mängder choklad och funderar på karriär. Och gamla morsor, alltså om att skaffa barn på äldre dagar. Jag bryr mig inte om andras ålder men om min. Om man är barnlös kan man lätt skaffa barn vid 42. Då har man vilar upp sig i 42 år. Men när man är sliten och härjad. Med hjärtklappning och snurrisnurr i planeten mest hela tiden. Då är det nog dumt. Då är det liksom sista spiken. Det som gör en totalt banans. Tänker fortfarande på det här med fler barn. Jag orkar inte. Vill inte. Vill helst leva barnfri en vecka och kolla på Nyhetsmorgon i fred. En vecka utan nattningar och rumptork. Så liksom varför börja om? Varför driva mig själv till bananamosad hjärna och kropp. Ändå liksom, är redan lite för gammal. Kan kiskom inte fatta att det gick såhär fort. Livet alltså. Vill inte ena förstå det. För en grubblare som jag behöver tid. Den här högst väsentlig. Jag gör inte spontanitet. Jag ältar och funderar, väger för och emot, kommer inte till kritan. Fattar jag beslut ältar jag om det var rätt i åratal, alltså åratal. Ett decennium kan lätt glida förbi medans jag sitter med pannan i djupa veck, eller inte djupa. I min släkt får vi inte djupa veck, inte ens rynkor faktiskt. Inte före 45 ivarjefall. Funderar alltså med min obotoxierade panna i tunna veck och swipp så har 10 år passerat. Det värsta är att jag är lat. Visste jag att jag kunde knyppla någon kudde och den skulle bli the shit och årets julklapp skulle jag göra det. Men det här med att kämpa i motvind utan utlovad succé och pengahög. Gör att jag bara funderar runt, runt och kommer inte någonstans. Jahapp, frågor på det. En frågestund alltså, som vilken storbloggare som helst. Och slutligen. Sova. Denna hets jag känner för det. Borde lägga mig med barnen. Jag har levt mer en ett halvt decennium på existensminimum när det gäller sömn och ändå kan jag inte slita mig och gå och sova. Jag måste leva tänker jag. Så lite tid, så mycket liv jag vill leva. Har kopplat ihop mitt hiskeligt temprament och min korta stubin med sömnbrist. Men ändå gör jag inget åt det. Vill tydligen leva ett liv som en arg zombie, som inte orkar nåt, som bara längtar till kvällen och lovar sig själv sömn. Men det är bara lögner.

Den är min. Det står ju mitt namn på.

Har hittar mitt hus! Och det ligger på min gata. I mitt område. Alltså där jag skulle ha bott. Älskar varje del av huset. Det är högt. Det har en fantastisk veranda. Köket och badrummen är hiskeligt fula. Men den lilla balkongen. Och grinden. Och trädgården. Och burspråket. Och trappan. Och källaren. Och vinden. Och verandan. Sa jag verandan? Och min gata. Har tittat på fler hus här förut. Det är min gata. Huset längst ner på gatan har jag fantiserat om i mer än 15 år. Det är litet, för litet nu, och vingligt men vackert. Det är min gata. Den heter till och med samma som jag. Det här huset är mitt hus. Det är mitt öde. Det enda som står mellan mig och mitt öde är några miljoner kronor. Några miljoner bara. Liksom det är inte mer. Några miljoner behöver jag till nästa vecka. Alla sover nu. Mitt på dagen. Feber. Och jag drömmer om mitt hus. Om ett liv där. Jag skulle inte vara trött. Bara jobba litegrann. Kanske skaffa en bebis till. Sitta på verandan och gunga. Pussa mina barn. Äta hallongrottor. På kvällen skulle jag sitta där med min man, lyssna på snoop och ta en cigg. Det ösregnar. Jag är trött. Och ska jobba ihjäl mig. Jag ska typ jobba dag och natt fram till mitten på december och inga pengar kommer jag tjäna. Eller ja, så få små slantar så de knappt räcker till en ny iPad. Det är vad jag ska göra. Det är så mitt liv ser ut. Och jag vill bara byta jobb. Och flytta. Och nu har barnen börjat trivas så bra. De älskar förskolan och skolan och vännerna på gatan. Och jag vill flytta. Och jag får dåligt samvete. För jag är egoist. Fast kommer de ha det bra hör i längden? De kanske skulle få det bättre där. På gatan som ropar mitt namn. Nu ska jag sluta drömma. Börja hänga tvätt. Och leva det liv jag har. Och det är jävligt fint. Det är det. Det är det. Det är bar jag som håller på. Och ältar.

Typiskt asså typiskt.

Tröttnat på att vara tjock, men inte tröttnat på mat. Så t y p i s k t! Annars då? Jo du, skapar mest kaos. I förhållandet, på jobbet. Är missnöjd. Liksom uppretad, aggressiv. Säger, eller slänger ur mig saker lite hur jag vill och folk ba amen åh och himlar med ögonen och jag ba AMEN ÅH och himlar stenhårt med ögonen. Så det gör ont. Liksom vansinnigt. Ryckigt. Epileptiskt. Sinnessjukt. Och tänker ba god damn moron. Blir liksom hetsig intensiv och debatterar allt. Hittar enbart problem. Aldrig lösningar. Och skulle en lösning bli upptryckt i ansiktet så hittar jag problem med den direkt. Skulle behöva...nåt. Tagga ner? Lugn och ro? Semester? Nytt jobb? Ny inställning? Amen jag vet inte. Orkar liksom inte bry mig. Skäller till höger och vänster och tar tre, tre!!!, sockerbitar i varje tekopp. Tar ofta en påtår direkt på, med lika många bitar till. Får liksom inte nog eller får nog!!! Livskris? Uttråkad? Bara trött? Vet inte, säger jag ju. Allt är bara jobbigt. Och det är min inställning till allt som gör allt så jobbigt. Jag fattar ju det, ivarjefall. Men det är för jobbigt att ändra inställning. Och så var det med det, you god damn motherfucker. *himlar galet med ögonen*

För hemskt.

Läser om en femåring som varit på dagis igår, fått feber inatt och åkt in med ambulans tidigt imorse och dött på sjukhuset efter en och en halv timma. Och jag tänker på sorgen, fast jag inte kan riktigt. Jag orkar inte ens tänka. Jag blir så himla rädd för livet när jag läser sånt här.

Surare än en citron, som en lime kanske.

Det känns som ingenting är bra. Sökt ett jobb jag bara måste ha och så har de inte ens kallat mig på intervju. Jaja, jag har inte alla utbildningar de kräver men jag skulle ändå vara bäst. Inget saknat självförtroende där. Men annars så. Mitt jobb rullar på så fort. Jag ska vara med i alla jävla grupper och komma med ideer ,och så långt är det väl ok, men sen ska jag också genomföra alla ideer. Foton hit, informationsbrev dit, föreläsa för 1000 personer, fixa powerpoints, komma på skämt. När hela branschen bara suger. Kan inte stå för det mer. Intervju för lokaltidningen om senaste projektet. Funderar på att göra en Robinson-Robban, måla mig blå och bälja ut all skit. Vi har löss på jobbet med. Fattar du att mitt huvud kliar? Hypokondrin når nya höjder. Kan man vara såhär trött, snurrig och andfådd utan att ha en allvarlig sjukdom. Ungarna. Har inget tålamod. De kissar hela nätterna och en har ett misstänkt fästingbett. Hunden pissar och tuggar sönder allt. Alltså allt! Hoppar upp i ansiktet på alla. Vad den gör med mitt höga blodtryck vill jag inte ens veta. Och varför ringer de inte in mig på en intervju? Va? Hungrig är jag också. Och fattig som fan. Och trött, så trött.

Den gamla goda onda tiden

De andra ba; budget blabla utveckling blabla hösten blabla resurser och jag ba; vem är jag. Hela sommaren har min bästa vän sagt att jag har en pinne i röven. Babydaddyn har kallat mig präktig i åratal. Och det var ju inte igår jag dansade i bh på borden. En gång i tiden när jag var ung var jag ganska arg och hånfull. Men jag var också lite galen. Gjorde crazy shizzle. Traskade in på fester med ett entorage och bette mig som jag ägde stället. Jag drev med alla, inklusive mig själv. Jag behandlade killar som de var skräp. Himbos sa vi då. Jag var verkligen arg och kaxig, men jag var också fri och galen. Jag var nog ganska oberäknelig på ett roligt sätt. Jag var fuck it, nu kör jag. Fast jag oroade mig då med. Jag var analytisk och strategisk. Åh gawd, jag hade många kassa sidor. Men många bra med. Speciellt det där med vild and crazy och framförallt fri. Jag var Leonardo längst fram på det där skeppet. Men nu. Nu har jag fullt upp att vakta kids. Jag har noll tolerans mot fylla bland barn. Jag har koll. Stenkoll mest hela tiden. Därför är jag trött. Och därför har jag nog, trots att jag himlade med ögonen, en pinne djupt inne i röven. Jag börjar fatta nu vad de menar. Jag har blivit tråkig. Allvarlig. Seriös. Jag behöver väl rycka ut pinnen. Men jag kan ju inte bli 16 år igen. Hur ska jag bli Leo, 30+,med håret fladdrande i vinden? Tröjan sitter ju på nuförtiden. Vill inte ha valkarna fladdrande i vinden. Eller det kanske är det jag behöver? But i'm from the 70's, i'm not a 90's bitch. Jag säger det budget-schmudget, resurser hit och resurser dit. Hallå, jag genomgår en livskris här. Låt oss fokusera på mig. Ska jag behöva klättra upp på bordet med mitt ryggskott och go i don't think you're ready for this jelly - on you för att pinnen ska slå i bordet och jag blir fri igen.

I don't care. I love it.

Lyssnar på Icona Pop och förstår nu min identitetskris. Jag var ju idontcareiloveit. Och nu ba oro, oro, oro. För allt från förkylningar till mobbare och pedofiler och vidare till galna kosjukan. Måste bli mer fuck it och let my hair down. Går kolla kalendern när det passar in. Idag är det möte efter sammanträde hela dagen. Borde kanske skolka? Typ äta chokladbiskvier på café och bara fuck it. I don't care. I love it.