Tiden den går

Vad fort det går. Nästa helg är det advent. Det finns så mycket jag skulle vilja fixa och en del jag måste fixa. Idag har varit skit. Det är ett steg fram och tvåhundra tillbaka. Ligger ensam i soffan. Jag gör det mycket nu. Jag trodde jag skulle gilla det, men jag gör det inte. Småråttorna är med världens bästa mamma och tittar på när juleljusen tänds. Så skulle de fika också. Så skulle jag varit med också. Men här ligger jag. Isolerad. Ensam. Sönder. I mörkret och ba, va fan är det som har hänt? Va fan är detta? Hur fan blev det såhär? Mitt hjärta går verkligen ut till kroniskt sjuka människor nu. Vilket jävla helvete. Ett sketet, smutsigt, stinkande, äckligt, smutsigt jävla helvete är vad det är.

Trädgården är inte städad. Jag skulle vilja plantera något vintrigt i krukorna utan för dörren. Jag vill planera glöggkväll och kalas. Vi har inbjudningar till julfester. Det är den där tiden nu. Den där stressiga, men mysiga. Den som avslutas med sockerchock och ont i magen i soffan med de finaste. Efter all stress, fester, middagar och kvällar hit och dit. Nyss var det midsommar. Bara någon dag efter blev jag sjuk och missade hela sommaren. Låg ensam i sängen eller kämpade med att försöka vara med, typ behålla medvetandet på Liseberg och inte gå under av smärtan. Jag hade inte en jävla tanke på att mitt december och min jul skulle bli likadan.

Kommer det någonsin bli bra igen?